Intensiv adventshelg i Lagos

27 personer, 2 våningar 

Jag går där, på min vanliga kvällspromenad. Och killen framför sig drar ned gylfen och kissar. Rakt framför mig. I chock stannar jag för ett tag men fortsätter sedan vidare på den långa breda avenyn. Jaha, tänkte jag. Hemma i huset ligger barnen och sover i sina spjälsängar, plus tre äldre barn från barnhemmet. Två familjer på övervåningen, Aino, jag, dom som jobbar med barnen och lite fler. Det är svårt att hålla koll, men vi fick det till att 27 personer sover i huset i natt. 27 personer. I ett hus. Nigeria. Under natten känner jag mig konstant iakttagen, i och med att jag sover på golvet i vardagsrummet med sju andra. Sover fyra timmar och vaknar av leksaker som flyger och röster som surrar. klockan är 05.35. God morgon. Glad lördag. 

Nigeriansk Lucia och behovet av tystnad 

Springer upp med tuppen, hoppar i duschen med hönsen. Värmer vatten till kaffet som jag inte hinner dricka upp och bränner mig på tungan av gröten jag hastigt slänger i mig. Tandborste och deodorant åker ned i väskan, ingen tid finns för det nu. Bilen ska precis åka för att övervinna den trafiken som säkert kommer att pryda Lagos gator denna lördagsmorgon. Men när jag rusat ut på uppfarten är bilen borta. Snabb var hon. Jaha. Jag får väl ta taxi, eller promenera. Går in för att göra nytt kaffe. 

Förberedelser inför basaren är full gång och jag står vid ett bord och säljer begagnade leksaker som säkert är från medeltiden. Jag säljer lotter, aningen modernare. Säljer biljetter till lottdragningen, säljer många biljetter. Står på tok för länge på samma fläck, går några steg åt höger, några åt vänster. 

Stranden

Och så får båten motorstopp. typiskt. Vi vajar fram och tillbaka i båten och det tar ett tag innan vi långsamt kommer vidare, vi passerar oljeriggar, kåkstäder och regnskog. Jag är lite för exalterad över tillvaron och bryr mig inte riktigt om att tala med de andra. Jag gör ett par försök lite då och då men jag hänger inte riktigt med i den kulturella konversationen. Vi glider in mot land och för första gången i Nigeria ser jag en strand, en brygga och mina fötter rör den varma sanden. Vi promenerar tillsammans med ett tjugotal lokalbor som bor här, till en plats där vi ska grilla och då vi inte får bada i havet - finns också en pol. Ni förstår, havet är otroligt strömt här. Det ligger ett halv sjunket oljefartyg vid stranden. ”The downside of this business” säger kvinnan från London vars man jobbar inom just denna industri. Jag promenerar upp till huset. Samtal efter samtal med person efter person. En trevlig eftermiddag som efter förrätter, 41 personer, godsaker, poolhäng, strandpromenader, och fruktsallad. Båtarna går, en till the yacht club och en hem.Jag ska vidare till the yachtclub, den lyxiga uteserveringen där dom få vita människorna som bor i Lagos håller hus, den fina restaurangen där man har utsikt från bukten av VI (Vicoria Islands) ut över staden. Kläcker en till öl i båten och det är lösligt mycket enklare att prata med alla den tidigare i morse.  

Adventspromenaden

Hej flyger hej vilt på gatan, av någon anledning vägrar mina nigerianska vänner lämna mig långt ifrån huset. De vill se att jag går in i huset. Att jag är i säkert förvar. Fantastiskt, schyst. Jag väntar 15 minuter, sedan tar jag på mig dom orange flipflopsen och promenerar ut. Andra advent. En kortare promenad och jag försöker pruta ned priset på en cola. Okej, vet du vad? Det här är det jag har, du kan antingen välja att sälja den till mig och få lite pengar eller inget alls. Eller hur? Jag bor precis runt hörnet och kommer säkert komma tillbaka för att köpa en till cola en annan dag. Du får fullt pris då. Förstår du? Jag får den för sju kronor istället för 25. 

Jag har promenerat förbi samma gäng varje kväll nu. Dom sitter utanför kyrkan runt knuten. Idag pratade vi om mitt tvåfärgade hår som fascinerar nigerianerna så in i tusan. Jag säger att, det är inte så ovanligt att färga håret rött. Nu kan jag inte riktigt se dom här i mörkret men jag känner förvirringen. Rött? Grönt? Blått hår? Dom försöker lära sig mitt namn, nej. Inte Linear, Linia eller Lenia. Linnéa. Jag uttalr ju ditt namn rätt, kom igen nu. Dom var dom som hade vanliga, engelska namn. Vanliga är att ta i, men absolut enkla. Strong. Så löd ett av dem. 

 

 

 

 

 

Skräddaren och Nelson Mandela

Nelson Mandela har dött. R.I.P? Skräddaren och hans sma tomtenissar syr for fulla muggar. Det är Lucia i morgon. Lucia i nigeriansk tid alltså. Jul snart. Det kanske är därför dem har sytt så många röda kläder. Känns inte det lite typiskt? Röda kläder med glitter och julmotiv på julafton? Jag menar, du kan lika gärna klä dig i granris. Och hänga ett par julgranskulor på ärmarna. Borde jag? Vi ska ha vita luciaklänningar. Sjunga och supa. Supa tills vi stupar. Sjunga tills rösten är lika rostig som Mandela blev gammal. Nelson blev trots allt nittiofem år gammal. När jag tänker på det, valde han att somna in på en bra tid på året. En glad tid, en tid för sang, en tid för dans och den tid på året som vi lämnar det gångna året bakom oss. Jag menar, hur jobbigt hade den inte varit att kickstarta 2014 med att Nelson Mandela dör. Jaha, det har var ju kul. Skulle jag nog tänka. Men det är egentligen allt från kul. Skräddaren lyssnar på samma radiostation idag med och med vilda gester visar jag hur jag tänkt med mina skisser. Vilket tyg till vilken klänning, vilket mått till vilken klänning och vad fan, vart är tygerna nu då? Det råder stor förvirring i det alldeles för trånga, klaustrofobiska utrymmet. Enorma grå stenväggar har bildat en kub. Känslan av instängdhet lättar lite med hjälp av de vackra, färgglada afrikanska klänningarna som döljer det mesta av det gråa. Luciaklänningarna fladdrar i vinden, vinden som pressar sig genom dörren som inte existerar. Solen bländar, värmen hettar och vattnet svalkar samtidigt som jag varsamt promenerar från stenplatta till stensplatta mot bilen. Nelson Mandela var en god man.

Svett, passion, frustration och ett drjurhuvud

Hoppar på bilen i farten och känner mig som en riktigt cool actionfigur. Lyssnar på reagge och låter vinden vina över de små vickande hårstrån på underarmen som fritt hänger utanförfönstret. Dels för att det är svalkande, dels för att vi är fem personer i baksätet. 

Och där ligger ett djurhuvud, och en lever, alltså inte ett djurhuvud som lever utan organet 'lever', fan nu blev det förvirrat. En lunga här och ett hjärta där. Marknad. En fet jävla marknad är vad det är. Tusentals glada, vänliga ansikten som välkomnar mig till Lagos. Slås av en fruktansvärt doft som tränger sig in i näsborrarna och bland detta sitter jag och väntar. Aldrig någonsin har en plaststol varit så bekväm. Tillsammans ned en fjärdedel av Lagos invånare jagar jag allt från tyger till plastmuggar, slänger mig över bilar för att hålla samma takt som resten av befolkningen som smidigt glider bland bilarna. Jag  är nästan helt säker på att jag gör som dom, mina egna version av Bruce Lee, men hur kommer det sig att jag blir trampad på och nästan överkörd varannan minut? Slår sönder min tånagel på vägkanten i samband med att jag duckar för en kvinnas bananhög hon bär i en korg på huvudet. För i helvete din jävla idiot! Vill jag skrika. Istället blir det ”Hihi, I am so sorry madam, no worries. How are you today?” med en pipande flickröst. Den lilla femåringen bredvid mig har högre prestige än mig. 

En enorm misär breder ut sig så långt min syn når, vilket inte är så långt för min syn är inte så bra på långt håll, men genomsyras av skratt och kryddas av lycka. Människoögon som lyser av frustration och passion, djupa suckar åt trafiken på huvudgatan. Varför försöker han att köra bil här, han förstår väl själv att det inte kommer gå? Det finns ett lugn bland stormen, jag har lite svårt att se den i transen jag befinner mig i. Folk är inte så stressade jag tycker att dom borde vara, med tanke på miljön. En kvinna går förbi med läsk i sin korg på huvudet och jag visslar till mig henne och köper mig en kall coca cola för fem kronor. Tack gode gud, säger jag och stirrar blankt upp mot himmelen. 

Trafiken står stilla och förarna är vansinniga, ljudnivån är hög. Som i skolan när det där enorma örat på matsalsväggen lyste rött. Fast hundra gången värre, örat hade säkert brunnit upp för länge sen. Ingen mer kommunaltrafik idag, tack. Den där sköldpaddan på takterrassen i Marocko skulle ha kommit hem snabbare än taxin jag sitter i. 

EBA och KFC

En beige klump, är precis vad det är. Sen stoppar du handen i den och förstör den runda bollen. Du doppar delen i en sås som ligger i en svart påse, kanske är det melon soup eller kanske är det vegetable soup. Båda badar i chili. Idag var det melon soup. Inte vattenmelon, inte honungsmelon. En gigantisk vit melon.

Jag petar ned mina fingrar i Den runda beiga bollen, i Nigeria heter det Eba, och doppar den i såsen. Det är inget tuggmotstånd och innan jag vet ordet av det har hela klumpen slunkit ned i halsen. Som på ett bananskal, eller en rutschkana efter att regnet föll. Till skillnad från från den där köttbiten jag provade, den tuggade jag i tre och en halv minut innan jag kunde svälja. Riktigt bra för matsmältningen, riktigt jävla jobbigt för dig med dåligt tålamod. 

KFC däremot, där blev det after work. Se bara själva hur vilda vi är. 

 

 

 

 

 

Musum hall

Tre tankar slog mig när vi såg på kvällens julkonsert. Det första: Fan vad bra dom är! Riktigt bra röster, humoristiska framträdanden och tappra försök till att få publiken deltagande. Det andra: Det skulle underlätta och minska ljudet av papper som bläddrar under föreställningen om musikerna hade ipads framför sina instrument. Det tredje: Glömde jag plötsligt bort. Men jag slår vad om att det var en riktigt genial idé. Glad första advent!

En annorlunda advent

Det är söndag och första advent. Vi har inga adventsljus men tiden verkar inte göra uppehåll för det. Jag försöker tappert streama årets julkalander på SVT play men jag misslyckas varje gång. Det är söndag och barnen besöker i kyrkan. Det är första advent och jag ska banns mig på julkonsert i kväll. 

Låt mig nu beskriva en söndag enligt nigeriansk kultur, nigeriansk kultur enligt mig, på en söndag. Ja. Om du frågar en nigeriansk person vad synonymen till söndag är får du antagligen svaret ”kyrkan”. Det hör till att gå i kyrkan varje söndag. Du kan liksom inte skylla på att den ligger för långt bort, för det finns en kyrka på i princip varje gata. Så söndag som det är, tog jag sovmorgon. Svensk som jag är. Barnskrik kommer från vardagsrummet, kvinnorna som tar hand om dom på tok för undernärda spädbarnen gör sig reda för ett par timmar i kyrkan och plötsligt blir det tyst i huset. Klockan är 11, dags för frukost. Lyckligt hoppar jag ned för trappstegen till köket och kokar ihop min gröt och mitt kaffe, det finns till och med el idag! 

30 minuter senare kommer en hjord av barn in i huset, dom kan inte gå själva och får därför bli burna i dom där vagg-likande sakerna. Vi leker med barnen men det är svårt att få dem att le tillbaka. Många tomma blickar ut i intet, många frågande blickar sökande efter bekräftelse. Några barn skrattar och går igång på den välkända tittut- leken men längst bak av alla ligger ett barn i sina vagga och hans runda svarta ögon stirrar ned mot benen. Vad kan han vara? Något år eller så? Två månader? Det är svårt att avgöra, magen är större än han huvud som han slänger fram och tillbaka för att vagga sig själv till sömns.  Idag insåg jag att jag har vant mig med med undernäring, att en tvååring har samma kropp som en nyfödd, det har plötsligt gått från onormalt till normalt. Om vi nu ska försöka definiera den frågan. En annorlunda första advent i år, tänker jag och iakttar barnen. Barnen som längtar efter en hand att vagga dom till sömns, ett par händer som vill lyfta upp dom och krama dom tills tårarna försvinner. Ett par händer som är villiga att skydda dom från världen och säga att snart kommer allt bli bra igen.