Hejdå Nigeria

Packåsnan stiger ur bilen för sista gången, i år, utanför Quintessence. Jag vet att jag kommer få problem på flygplatsen, bär ju för fan på ett antikt bonshuvud från Nigeria. Det är ju så olaglig det kan bli. Den ska till Östasiatiska i Stockholm. Hej! Här kommer jag med ditt bronshuvud. Men en sk jag lärt mig i Nigeria, en av alldeles för många. Är att man kommer långt av att vara glad och vänlig. Precis som dom är. Att låtsas vara resvan är också bra, självsäker, öppensinnad och observant. Vakterna kollar igenom allas väskor, granskar. Dom öppnar inte min. Här står jag själv i min färgglada nigerianska kjol, sjal och smycken och ler. Däremot fick jag en ny vän, han jobbade på flygplatsen och gjorde min in-chekning mycket mindre ensam och hundra gånger trevligare. Jag tror att dom tycker om mig. inte någonstans bad doam att granska väskorna, vilket kanske inte är den bästa säkerheten nu när jag tänker på det… 

Jag kommer att sakna er med. Som fan. Ta en Akara, jag har gjort den själv! Akara är en nigeriansk rätt, bönsmet du friterar. Den och Plantain - oh mama! Det jag gillar. Minns ni ett av mina första inlägg från Nigeria? Ett presentland, får många. Guldörhängen, armband, sjal, skor, örhängen igen, bok, cd. Jag vet att du inte är intresserad av vad dom ger mig. Men lyssna och lär, se och lär, åk och lär. Du har så mycket att lära. Kanske kan fattigdomen i Nigeria bero på generositet. att tjäna 8000 kronor per månad, att jobba tio timmar om dagen sex dagar i veckan. Och att ge bort mat, presenter och gåvor. Men inte äta själva. Det är fascinerande, jag känner att jag själv har så mycket kvar att lära. Jag har så mycket att uppleva med mina vänner. Nu är jag plötsligt inte lika redo att åka hem längre. Äter min Eba och melon soup Agens tillagat tidigare, julfest på kontoret. Händerna är kladdiga när dom å rör sig upp och ned i den runda kletiga bollen. Dansar, snap it, flash it. Mitt nya Afrikanska hår hänger med. En ny kjol från skräddaren innanför dom höga grå murarna.

I Nigeria är vi alla en familj, jag ber er alla att åka dit. 

Oyibo på morgonmarknad

Det var sista heldagen å Quintessence och rapport efter rapport, mail efter mail, dator till en annan dator och tigerbalsam efter nackspärr. Jag väljer att promenera. Avveckla Lagos. Sista promenaden, tar in luften, den inte alls särskilt fräscha luften, men den varma, bekväma Harmattam. Harmattam är Den varma perioden under december, när luften doftar en blandning av Sahara och regn. Imagine. Fem nya vnner och en make, jag som skulle avveckla, inte skaffa på vägen hem. Gott sover jag i rummet, glad som ett barn på julafton, det är ju trots allt det snart. jultomten hade kommit inatt, sa Catherine. Och gav mig ett paket inslaget från pappret från butiken. ETT MONOPOL! City av Lagos edition! Fortsätter 'att springa som ett barn på julafton, ropar ’kolla vad jag fått, Aino, kolla vad jag fick!’Klockan slår 05.45 och trött öppnar jag mina runda bruna ögon, mörkt ute. Det betyder sova, jag vill inte upp. ’Oyibo!!’, vaknar nu. Befinner mig bland tusentals människor på en marknad belägen på The Mainland. När jag blev tillfrågad att komma hit, fan vilken komplimang. Dom tar inte vem som helst hit. Jag ville hit när jag hade varit i Lagos en vecka, kände att vad tusan, det här är ju inga problem. Jag ser nu, mamma jag kan se nu. Fattigt, inte lika som i Makoko så klart. Slummen nedanför 3 rd mainland bridge, belägen på vattnet med båtar med hemgjorda plastspegel. Det ät trångt, Oyibo betyder vit. Jag är uppenbarligen den ändå här. företagen förbjuder sina expats att åka till platser som dessa. Dom vill ju inte behöva betala. Eller? Agnes får tredubbla priser på allt, fisken är svår. Jag går undan, blir bortlovad. Agnes får på andra sidan gatan äntligen fisk för 2000 naira, och jag får en kram av min framtida mother in law, enligt henne då alltså. Det här med Polygami är lättare än jag trodde, speciellt när jag inte träffat mina makar än - bara deras mammor. 

JAZZHOLE

The Jazzhole. Klockan är 19.06 och bokhandeln/ kaféet/ musikhandeln/ livebaren är precis vad jag letat efter. Du kliver in i en atomsfär av lycka och slås av doften av gamla böcker. 

Centrerat i handeln står en man och spelar vinylskivor, jazzen svänger melodiskt i mina och säker alla andras öron också. 60 tals jazz i väst- afrikanskt stuk. Oslagbar kombination på the jazzhole. Jag ser stora varma leenden bana väg för mina fötter, munnen talar till vinylmannen och jag gillar honom starkt. Blicken vandrar från honom till bokhyllan fylld av internationella tidningar som NY Times, Vouge och playboy. Special edition. Under mina nedtrampade orangea flipflops rör sig ett beige, rutat stengolv i motsatt riktningar från vad jag går. Men där framme tvingar en stor grön massa golvet från att sluta vandra. En vägg, en yrkesfiende i motsatt riktning reser sig högt mot skyn. Klädd i klassiskt mönstrade trähyllor gjorda på ett par träd, kanske ett tjugotal om det är dem små träden utanför, kanske ett tiotal om det är dom där enorma kastanjeliknande träden som sträcker sig längs Osborne Road. Böckerna handlar om allt från Google till Nigerias främsta poeter. 

Boken som toppar boklistan heter 'The holy bible', jag tror att vi har den i Sverige med, ’Bibeln’ har jag för mig. Tyvärr tog den sig inte hela vägen till Bokhandelns ’topp tio’ då Twilight och ”Din väg till inre lycka” sålts i tio miljoner exemplar vardera, en för varje svensk och resten för dom som fortfarande inte förstår varför Bella och Edward älskar varandra och varför dom själva inte kan hitta kärleken trots att dom läst ”din väg till inre lycka” minst två gånger och bockat av ”att göra listan” på sista sidan. En kaffe, absolut, självklart. Svart, givetvis. Jag slår mig ned här på en av era förtjusande trästolar med plåtornament i varje hörn. 

Kaffe, Paul Celan och portugisiska på bordet. Och dig - ljuva svarta penna av kulspets, och dig - himmelska skrivblock i vitt som så tacksamt tar emot vad jag har att säga, skriva. Vattentimme, gruspråmen. För mig till kvällen, jag har, som den, ingen brådska, ett dött varför står i aktern. Klockan närmar sig 19.36 och trumslag höra i bakgrunden. Fadern ler, precis som adoptivfamiljen som igår såg sitt barn för första gången, huset jag nu fruktar kryper tidsmässigt närmre, barnens skrik i mina öron dåna och den ljuva afrikanska aftonmusiken skruvas ned. 

Allt från bomber till bajamajor

Lördag - Bombdetoktor och pizza. Guvernörer och bajamajor. Strand utan vatten. 

Nyhetsbrevet är utskickat och rean har spritts till vida världen, köp oss, köp oss, köp oss för tusan! Vännerna kommer till butiken, ja jag har faktiskt vänner i Lagos nu, lagom till hemfärden. ”We bought this for you” säger dom och räcker mig två påsar. 

Två påsar med två färgglada, helt galna, traditionellt skräddarsydda nigerianska långklänningar. Till mig. Jag har ibland svårt att förstå hur snälla nigerianer är. En bombdetoktor surrar runt bilen vi sitter i, mannen ser misstänkt på oss medan tjejen som bor här förklarar att vi bara ska hem till henne för att äta lunch. Det är chill liksom, ta ett chillpill. Vi ska inte bomba, men vi förstår att det är av säkerhetsskäl. Lägenheten är ljus och sval, hemtrevlig. Sedan ser jag det. Den perfekta runda formen i en kartong. Skurna i perfekta trianglar dränkta i tomatsås, eller skinka, eller kyckling, eller grönsaker eller allt tillsammans. Pizza. Denna ljuvliga maträtt, denna djävulskt goda, fruktade maträtt jag längtat så efter. Tack till ’the american club’ där medlemmar beställer och betalar sen, en hemlig klubb för amerikanska expats i Lagos. Hon säger ”times up, let’s go to the beach”. hoppandes skuttar bilen fram på den stora vägen samtidigt som jag gör ett i-bilen-ombyte till min nya rosa, helt galna nigerianska klänning. Stranden är enorm, eller vad kallar man en strand utan vatten? Sandland? Bara sand? här ska byggas en ny stadsdel, Atlantic city, eller något i den stilen. Där bara en bit mark kostar 15 miljoner svenska kronor. Mångmiljoner. Men idag tänker vi inte på det, skrik närmar sig, sand från flippfloppsen stör mina ben och Tyskland förlorar. Mot Senegal, sedan vinner Nigeria mot Turkiet. Sudden death. Vi sparkar på arenan, vi skriker med publiken och vi skrattar av lycka. Beach soccer och vi är VIP. Min kompis systers företag känner en person som känner managern. Hetsig diskussion. ”I am so sorry for the wait madame, follow me” Jag följer henne, nedför den röda mattan på stranden, in på en privat del. ”Welcome to the VVIP Section”. Där står ju självaste guvernören av Lagos vid drinkbordet. Springer på en alldeles förtjusande Bajjamaja, inget med guvernören att göra. 

Söndag - tupplur i kyrkan och hårig man i polen

”Did you go to church today?”, det gjorde jag faktiskt, svarar jag. Jag somnade till och med i en. Jag antar att du gick till en du med? ”No. I passed out”. 

Tredje advent. Klär på barnen de allra finaste kläderna, slänger ett barn över axeln och springer till kyrkan, sätter mig i barnrummet, leker med barnen, somnar i kyrkan. Springer ut från kyrkan med ett dubbelt antal barn från vad jag kom med. Finner mig själv i en taxi iklädd badkläder, VI. Victoria Island, the blowfish hotel, blowfish? 

Vart är alla nigerianer? Vad fan gör du här? Varför är det så många turister här, varför umgås du inte du med ditt barn? Bakom hotellets höga murar gömmer sig en drös libaneser, i generationer har dom arbetat i västafrika. Idag är det söndag, nitar dom sina nannys som står med barnen i en hörna och håller dom tysta och snälla. I polen finns en del håriga, tjocka män och jag känner inte riktigt för att bada. Solen är inte lika slående och värmen mäter inte mer än 31 grader. Solen lyser starkt mot hotellets rosa väggar och rosa inredning. Röken från ett tiotal vattenpipor stiger upp mot solen och kanske är det därför det börjar bildas moln på himlen? Vi behöver inte betala för att använda polen, men vi behöver beställa mat. Vilket betyder att vi behöver betala för att sitta, alltså för att använda polen. Men jag tänker fan inte betala 100 kronor för bara pommes, eller 200 kronor för en hamburgare med pommes. Jag köper naanbröd för 40 kronor.