Konstanalys: OREOS

Tips och sjukdom

Killen kommer ju dö! Varför saktar han inte ned för? Snubben hänger ju på bilen. Okej, jag kanske överdriver lite, et är omöjligt att dö in den här trafiken för snabbt går det ju inte. Allvarligt skadad kanske. Precis som i Indien där folk slänger sig på bussar i farten hänger personer hej vilt utmed dem lokala taxibilarna. Just nu orkar jag inte riktigt lägga energi på det dock. För det här med maten kan vara lite knepig ibland, och jag känner hur magen vrider och vänder där nere. Inte riktigt på topp efter den där middagen. Ris med grönsaker och strimlat kött. Kvällen tog en vändning från trevlig till rätt jobbig. Jag känner mig rött och funderar på om det kan ha något med dagnes dåliga intag av vatten? Tar fram en flaska och blandar med vätskeersättning, sväljer två imodium och stoppar in tempen i munnen. Flashbacks till barndomen! Det är ganska roligt att ta temp, ni borde testa. Den lilla pinnen börjar tjuta och skrika för att påminna mig att ”ta ut mig härifrån och kolla på skärmen, jag vet din temperatur nu!” Den visar 35, 9? Förlåt men vad betyder det?

När jag vaknar fryser och svettas jag, ni vet den där konstiga blandningen. Jag vet varken ut eller in, eller om täcket ska på eller av. Jobbig situation tänker jag, och sikar iväg ett SMS till Aino att jag inte kommer till jobbet idag. Elen går igen, och rummets temperatur stiger hastigt. Jag läser en bok, jag läser en dålig bok som jag slukar på fyra timmar. Fortfarande feber och inte ett dugg klokare efter den där dåliga boken. I morgon ska vi se efter ifall jag drabbats av malaria, tvivlar på det. Men jaja okej, jag går väl till doktorn då. 

---

Tips, om ni drabbas av turistdiarré eller magsjuka på resan drick vätskeersättning och ta två imodium, upphör det inte fortsätter ni en kur med imodium).

Kvällspromenad på Osborne och Shaggy på Odemole - Lagos by night

Gatan är bred men trots att det är cirka 50 meter mellan dig och killen på andra sidan gatan ropar han ”Good evening! How are you?” till mig. Jag fnissar och skrattar och skriker med pipig röst ”Good evening! Thank you friend, I am very good! How about you?”. 

Överallt finns dom där trottoarkanterna jag beskrev tidigare, och nu när jag går på dom märker jag att dom inte bara är svartvita utan också otroligt höga, så ibland, när jag passerar ingångar till estates, måste jag hoppa upp och ned. Cirka 1 mil. Tills jag slutligen når Falomo, där många av  dom där stånden finns. I stånden där dom säljer allt. Jag behöver alltså inte gå särskilt  långt innan jag hittar ett som säljer lite skor. Går in genom en smal ingång till en annan smal ingång. Det är hela butiken alltså, en smal gång. Ovanför mitt lilla huvud hänger kläder i plastpåsar och vid sidan av mig ligger kläder i plastpåsar. Jag hittar ett par små, ganska fula men charmiga, blå sandaler med fjärilar. ”N3,500? Wow are you kidding me?”, vilket väcker ett livlig samtal och intressant samtal med Auntie Rosemary som tillslut går med på att sälja dom till mig för N500, efter att hon fått reda på att jag är här för att jobba som volontär. Jag tackar och minns tipset på den nigerianska PoffPoff kakan jag borde prova, vi skrattar och sedan går jag vidare. Vidare till den enorma rondellen där Ejey, en kille jag träffat i butiken och som jobbar med musik ringer mig och frågar om jag vill komma till en park där han ska spela på Lagos Jazz festival. Det går tyvärr inte nu, och jag går vidare. Hela fem meter till och med, innan jag blir stoppad. Julie! Jag följer med henne. Hamnar med ett alldeles för sött barn senare på kvällen, hamnar med killen som gör grym nigeriansk HipHop och tjejen som dansar sjukt bra till Shaggy. Nu har jag inte mycket att jämföra med. Men den där promenaden var riktigt bra för både kropp och själ. Det kan vara svårt att hitta lugnet i Lagos, alltid bland mycket bilar och med cirka 18 miljoner människor är du sällan ensam. Jag började promenera vid halv sju, kom hem några timmar senare. När ni befinner er i Lagos, vilket ni kommer göra förr eller senare, gå då Osborne street hela vägen, rakt fram till Odemole street, Ikoyi. Beundra den moderna bron till Banana Islands och butikerna, gå in bland stånden, våga prata, hoppa och skutta. Om du vill kan du avsluta rundan med öl och livemusik på Bogodiri. 

bebi Aisha och jag dansandes denna Afrikanatt, till exempel


Tips till er som befinner er i Lagos, kolla in festivalen! Håller på till och med söndag. 
Lagos Jazz festival, at the murk okunola park, börjar 15 varje dag. 

Nytt livsmål efter bristen på saffran

Genom Lagos trafikerade gator flyr vi jobbet. Efter ännu en dags arbetstid i nigeriansk tid. Qs, chauffören och jag i en alldeles för trång bil. Det låter lite faktiskt som en spionliga, det vore väl något? Anledningen till förkortningen Qs är att jag pinsamt nog, inte kan uttala (eller stava) namnet på Ainos butik, därför har jag valt att kalla gänget från butiken just det, Qs. Det är varmt och trångt här i bilen, men för tusan, finns det hjärterum finns det stjärterum. Och hjärterum finns det minsann i Nigeria! Kanske lite mer osäker på stjärtefronten. 

Hur trevliga dessa resor än är har jag börjat känna att det vara skönt att ladda betterierna. Jag hatar för övrigt det uttrycket -  ”Nu tar vi lov och laddar batterierna”, som lärarna brukade säga i skolan. Men i det här sammanhanget känns det inte mer än rätt. Eftersom att min idé om att få julbaka sprack i brist på saffran har jag ny ett nytt livsmål. Att ta en riktigt lång promenad. Det brukar jag ofta göra hemma i Sverige, vandra omkring på någon trevlig gata och lyssna på ett bra album. Ofta för att lugna ner mig, bli av med stress eller också för att ta in en speciell känsla. Ni förstår, jag har två grejer som jag tycker om att uppleva när jag reser. Det första är att lyssna på en glad låt som påminner om mina vänner samtidigt som jag åker bil över en lång bro in till en ny stad (om det inte finns går också motorväg bra, men snabbt ska det gå). Det andra är att promenera och ta in närvaron, jag älskar att slås av den där shit-jag-är-verkligen-här-känslan. Jag menar, har inte du också något för att maximera din semesterkänsla? Jag vill också passa på att tipsa er om sista minuten resor, ett bra tips till  om du vill vara spontan, och verkligen känner för en semester nu. Det här planerar jag alltså inför i morgon. Jag ska äta min vanliga svenska frukost bestående av hembakat bröd, yoghurt med linfrön, solrosfrön och hasselnötter. Sedan toppa det med en stor kopp kaffe och ett glas apelsinjuice. Och en malariatablett på de, så klart. Sen kommer det bästa av allt. Stunden då jag kliver ut från dörren och tar ett djupt andetag. Redo för en ny dag! Ta stegen ut i friheten, le mot grannarna med ögon som lyser av glädje och sedan bara gå. Strosa runt med Bob Dylan, Bob Marley eller någon annan go Bob i den blå Ipoden, den blå iPod jag tog med mig som ersättning av iphonen. Ett val jag starkt ångrar. Jag vill promenera riktigt långt, njuta av solen och inte försöka att inte andas in alltför mycket avgaserna från gatan. Även om det hör till själva Lagos-upplevelsen. Jag vill betrakta dom små stånden längs gatan i Fallomo i lugn och ro, dem små stånden dom kallar butiker. Och sedan förbi det där onödigt stora huset med en julgran innanför muren, där bor nog ett par riktigt rika typer. förresten Jag har sett att dom börjat julpynta sin mur nu. Tänk er drottninggatan i december gånger 2, fast på bara en liten mur. Den här promenaden från huset till jobbet kommer nog ta mig någon timme, och om jag minns rätt från gångerna jag åkt bil här, är det att gå rakt fram hela tiden. Det lär jag nog märka. Att en gata, en otroligt lång gata, kan erbjuda så mycket att se. Det kan väl inte annat än fascinera. 

Qs på väg hem från jobbet

En av alla stadens tätbefolkade gator

Min favoritbro, med utsikt över Lagos. 

Kvällsro ute på gården

Gul färg med banansmak är inte samma sak som saffran

Och där försvann han! Där försvann han, snabbare än det skott som avlägsnas från pistolen vi helst undviker. Barnen spelar fotboll på allvar idag, det finns en domare. Den äldsta killen har tagit av sig tröjan och glänser av svett i solen. Benen sträcker sig hej vilt på den ovanligt tomma gatan utanför huset och David kommer springandes tillbaka. Med ett leende så stort att vilken clown som helst skulle springa för livet. Vi ska promenera till mataffären, vi ska köpa saffran. Tänk bara, en varm lussekatt och mjölk. Oj, så gott. Strosandes ned på gatan hand i hand passerar vi den bekanta läderhandeln, de små vitmålade betonghusen och sen plötsligt. En clown? 

Musiken dånar i högtalarna framför oss och plötsligt sätter David igång, han hoppar, pekar och gestikulerar vilt runt om sig, precis som fotbollsspelarna utanför huset gjort. Utan glasögon får jag en aningen sämre syn på långt håll och kan inte riktigt tyda vad ståhejet är för. Men nu ser jag tydligt. En nigeriansk vitmålad man utklädd till clown står och dansar. Det var som tusan tänker jag, i takt med den otroligt svängiga musiken. En snabb blick på varandra och sen plötsligt befinner vi oss i en reklamvideo för vings solsemester. Hoppandes tillsammans med en clown på Awolowo road i Lagos. Slowmotion, den röda näsan guppar upp och ned i takt med hoppen och hans spröda röda hår flammar i värmen. Vi måste gå vidare, skrattandes skuttar jag mig fram närmre och närmre butiken med David i handen. Vi går tätt inpå varandra för att undvika att bli påkörda. Vi når Goodies.
I det nigerianska köket använder man sig inte av samma basprodukter som hemma i Sverige. Inget mjöl, ingen jäst, inget smör, ingen mjölk. Det gick på N5,500. Saffran var knepigare. Vi springer runt som dårar i butiken, talar med mr. manager som inte förstår ett skit av vad jag vill ha. ”Nej, jag vill inte ha färgmedel för att färga kakan gul. Jag vill ha saffran!!!” Men han försöker övertyga mig om att den gula färgen med banansmak är saffran. Med bestämda men glada steg går jag tålmodigt fram till systemdatorn för att googla fram bilder på saffran. Internet läggs ned, internet slås på. David springer runt, ”Lilla my, lilla my!" Det är jag. Det är mitt smeknamn av någon underlig anledning. Vi jagar saffran inne på matbutiken Goodies i 30 minuter tills jag ger upp. Det finns inte, inse det bara. Vi köper kakor och hälsar på clownen som försöker muntra upp oss. Jag som längtat så mycket efter den där varma lussekatten och ett glas mjölk, är det verkligen så mycket begärt? Det är trots allt snart jul. Undrar om dom säljer chokladkalendrar här?

10 svartvita trottoarränder motsvarar 3 meter

Jag ska nog ta mig en titt i dagboken, vad gjorde jag egentligen förra veckan? Veckan innan det? Men herregud, skrivboken är nästan full! Har jag redan varit här en månad? Jag, helt själv i Nigeria en hel månad? Coolt.

Bläddrar, bläddrar, bläddrar lite till och inser att jag inte skriver ett skit om människorna jag träffar. Vad som verkar fascinerar mig är dom där svarta och vita ränderna som pryder Lagos trottoarkanter. Bilen som sakta men inte säkert glider fram på den där överdrivet trafikerade gatan i Ikoyi. Ni förstår inte hur många gånger jag funderat på att kliva ur bilen för att promenera hem efter en lång dag jobbet, just för att det skulle gå dubbelt så fort. Men det får jag självklart inte göra utan övervakning. Men idag ska ni veta, då hände det. Jag  lyckades jag smita ut på en 5 minuters promenad, som en liten flicka som springer ifrån föräldrarna i lekparken. Bilen kör vidare, nu har vi nog åkt förbi 10 ränder, jag har lärt mig att uppskatta det i meter. I det här fallet cirka 3 meter. Har funderat lite på varför staten har valt att pryda hela staden i svart/vita-ränder, det här kom jag fram till: Att dom får oss att tro att resan går snabbare än vad den gör. Om du bara får upp en hastighet på 1km/h, då får ränderna det att verka som att du egentligen kör 3km/h. Förstår ni? Allt blir gånger 3. Kan också vara därför alla alltid är sena. Eller så har dom en dålig vana precis som mig att kliva upp med solen. Under konstant förändring. Det är en del av det jag lärt mig under månaden jag varit här, att ränderna representerar meter, och att solen representerar nigeriansk tid. Men sedan blir jag lite förvirrad. I vissa fall har dem välbekanta svarta ränderna bytts ut mot gröna. Vad är nu detta, bryta traditioner? Det kanske är ett sätt att bevisa att Lagos är i konstant förändring, under konstruktion?

Där har ni det. Vad gjorde jag egentligen förra veckan? Inte fan vet jag. Vad jag vet är att 3 svartvita trottoarränder motsvarar 3 meter och att solen innebär förseningar. Big time. Här nedan ser ni traditionsbrytningen. 

Det krisar i Grekland - Europa svälter

Allvarligt nu, alla dessa dokumentärer suger musten ur mig. Ni minns kanske att jag tidigare på bloggen nämnde hur lätt det är för många att generalisera Afrika - göra det till ett land. Men stämmer det? Kan vi verkligen generalisera en hel kontinent? Jag menar, det är som att antyda att hela Europa är detsamma? 

Jag lyckades streama en dokumentär om Afrikas fattigdom på SVT Play, ja precis, AFRIKAS -  inte ett land. Hela kontinenten. Bara namnet antyder på bristande information. Dokumentären fokuserar väl främst på svälten i Etiopien och dom där två kändisarna som skulle rädda hela Afrika. Men fattigdom är inte Afrika, Afrika är inte fattigdom. Det är inte osjälvständigt, det är inte många som tar vara på det som är bra, det är väldig få som sprider bra saker om deras resor till kontinenten. Jag tror att många tycker om att se ner på Afrika, det är redan intryckt i våra små hjärnor att Afrika är fattigt. Man ser en bild på svältande barn, och vad tänkt du på?  Och visst finns en del korruption här och var på kontinenten som gör att det är svårt att just utnyttja de fantastiska naturtillgångs som finns i många länder. Men det är väl ändå ingen som säger att hela Europa är fattigt bara för att det krisar i Grekland? 

Hela grejen känns som att vita riddare kommer och räddar miljontals liv i Afrika och det gör mig så irriterad, att det visas bilder på svältande barn för att övertyga om den misär som sker, och visst sker det. Men är det så vi vill förknippa Afrika med? Det är ju förstås redan den bilden många har av kontinenten. Speciellt av dom som aldrig satt sin fot här.

Jag tycker att det är viktigt med bistånd, jag har inte mycket pengar. Men det är viktigt att dela med sig, vare sig det är mycket eller lite. Jag tror självklart inte att det jag ger ska rädda världen. Jag tror heller inte att det är en lösning på problemet. Jag ser det som en kortsiktig lösning, något som förhoppningsvis kan rädda några liv i Malaria eller svält. Jag tror inte att avskrivning av skulder mellan USA och Etiopien plötsligt gör att landet kommer blomstra. Nu minskade nyligen USA på skuldsättningen, men i och med att den redan är så enorm gör det ingen vidare skillnad. Det gör ingen skillnad där ute i byarna där vi tror att all misär ligger. 

Problemet ligger väl lite mer i att vi underminerar etiopiskt ledarskap.Eller för att överdriva lite nu som kanske i resten av texten - Afrikanskt ledarskap över huvud taget. Lyssnar vi hellre på kändisar? Jag menar varför väljer man ledare om deras jobb tas ifrån av rika män och kvinnor från I- länder? 

Man kanske borde prata länderna, inte kontinenten, med ledarna och inte kändisarna, öka intresset för bistånd genom att visa den fantastiska kultur många länder har, till exempel här i Nigeria. Öka intresset för en helt fantastisk kontinent som borde vara rikare än Europa, med tanke på det otroliga möjligheterna för odlingar, naturtillgångar och kulturliv. Åk hit bara, så kan ni se själva. Stadsdelarna i Nigeria skiljer sig till och med från varandra, så hur kan vi generalisera en kontinent dubbelt så stor som Europa?  

Och nu hittar jag inte mitt tigerbalsam heller. Fan vad jobbigt livet blev. 

Chaufför utan bil

Gud vad kul! Med lite äventyr i kväll. Äventyra i Lagos, på egen hand. Med lite hjälp av Gibson, och Adojoke, och Gibsons kompis Alex då. Dra till stranden var min favorit del, eller. Det skulle nog ha varit min favorit under kvällen. Det var ju bara det att vi aldrig kom så långt. 

Chaufför hit, chaufför dit. Det är svårt att ta sig runt i Lagos utan en sådan hit eller dit. Det kan bli ganska dyrt utan. Mr. Samuel är upptagen, mr. Ajuba är ledig. Mr. Mike tillgänglig, Adejokes chaufför. Hon väntar, hon väntar, precis som jag gjort med Mr. Fatai i Osogbo. Men tålamodet börjar ta slut och det ringer i min telefon. ”He is not here, and I can’t reach him”. Det löser sig. Förutom att han befinner sig i en annan stat i Nigeria, vad fan? Men det löser sig. Nu verkar det som att Gibson har fixat en chaufför. Klockan är nu någonstans runt åtta i stället för halv sju. Right on time. Nigerian time. Jag somnar lite på soffan men vaknar kort därefter och undrar, nu borde dom vara här. Det är dom, cirka 30 minuter senare. Med en chaufför fast ingen bil. Vi ska hämta den senare och först tar en taxi till andra sidan Ikoyi för att hämta Adejoke. Men där finns heller ingen bil. Men du sa ju att du hade fixat chaufför? Frågar jag Gibson. Ja, det hade han minsann. Alex stod ju här bredvid, men ingen bil sa han, det hade väl jag? Varför har Gibson med sig en chaufför utan bil? 

Det här var väl relativt onödigt. Vi promenerar runt på Lagos gator vilket resulterar i att jag betalar taxiresan hem till mig igen, därifrån får de andra gå hem till sig. Jag sätter mig på uteplatsen för att samtala lite med en av dom trevliga familjerna som bor här i Ainos hus, allt från den där duvan som bor i huset bredvid till vilket vin som är godast och varför Curling och schack är så (o)soännande sporter. Carpe diem tjej jag blivit sitter jag kvar ute och lyssnar på duvan, dricker ett par öl och tänker att jag minsann kan ha kul trots att vi aldrig kom till stranden. Det är bara att supa mig full och låtsas att jag är vid stranden, kanske fylla bebispoolen med vatten och simma lite. Till och med lägga i den gula plastankan för att lyxa till det lite i kväll. 

Planerna gick ganska fort i kras. Skit också. Bildligt talat, säg inte att jag fått någon magsjuka nu. Inte nu, jag som hade så trevligt. Därmed gav jag upp badplanerna med den gula plastankan och hamnade här i sängen. Kanske lika bra det, jag har haft en trevlig kväll, men i morgon ska jag nog upp och jobba, tror jag. Vi får väl se. Nigerian time.

Denna minnesvärda tankestund ute på uteplatsen. Wild. 

Lake Market i Lagos

Är fylld av saker.  Konstiga, fina, onödiga, läskiga (vi hittade bland annat en väska med äkta krokodilhuvud, hatt med horn och en kniv med dubbla blad). Ni har säkert en bra bild av hur marknader ser ut. Så här såg vi ut i alla fall. Och en bild från garagens eftermiddags-boll i en av Lagos väldigt få parker.

 

Pigeon english

Jag förstår ju inte ett skit, eller lite förstår jag. Har min engelska försämrats så mycket att jag inte längre kan förstå vad dem säger? Bortom mina tankar hör jag fem av mina nya nigerianska bekantskaper utbyta ord med varandra. Jag hör ju att det är engelska, men det är ta mig fan inte den vanliga brittiska eller amerikanska engelskan jag själv är van med. 

Nej, det här är något helt annat. Det går snabbt. Lite flashbacks tillbaka till den första matematiklektionen på gymnasiet. Läraren sa, något, jag hakade upp mig på den första delen av talet och när jag väl listat ut varför roten av tre skulle bli ett högre tal och inte ett mindre, då hade läraren redan skrivit svaret. Jag blev tvungen att börja om igen, för hur tusan kunde det plötsligt bli nio? Orden hoppar fram och tillbaka i den svala luften från AC:n och jag försöker hänga med. ”Come shop Linnea” Förlåt vad? Ska jag hacka något? Pigeon english, en maffig variant av den vanliga hederliga engelskan. Den är inte lika annorlunda som Jamaicansk engelska, men tillräckligt oförståelig för att inte förstå vad dom säger. ”Come, sit down and eat with us” Men vänta lite nu, hur kunde det bli till ’come chop’?. Dom räcker mig ett papper med fraser, dagens läxa. Tillbaka till grundskolans första engelska- lektion. ”Simon says sit down” Utropar läraren till barnen i den perfekt utformade ringen kring den runda blå mattan. Vem är Simon, vad är sit down? Förvirringen. Alla ser på varandra. Någon sätter sig ned, dom andra barnen hänger på. Jag sätter mig ned. 

PS. I Nigeria finns cirka 240 stammar och språk, och dem tycks tro att jag ska lära mig alla dessa 240 språk, sen ville jag ju lära mig ordentlig portugisiska också, då blir det 241 språk. Plus svenska och engelska, lär jag mig alla Nigerianska och de sistnämnda… Då blir det ju 243 språk, och lite franska kan jag. 243,5? Det vore väl något det? Att kunna 243 och ett halvt språk? DS. 

The power of the coca cola

Min mage försöker säga något till mig men det är svårt att urskilja ord bland det där kurret som pågår där nere. När jag var liten lärde jag mig att det betyder något i stil med ”Hörru för i helvete, jag är inte riktigt nöjd. Kan du vara snäll att ge mig lite mat?”. Jag ignorerar magen. 

Jag ser i stället ut över den första, lyxiga och inte riktigt nigerianska miljö runt om mig. Ett högt beige hus, ett högt rent beige hus. Ett högt rent beige hus med pool. En pool med lekande barn i och en pool med föräldrar som beundrar sina barn med en enorm kärleks full blick. Jag ser framför mig en tecknad serie, där föräldrarna hade avbildats med stora hjärtan istället för pupiller. 

Nu kurrar magen igen, det börjar bli svårt att ignorera. Jag sitter i en solstol med en bok och en flaska vatten. Jag sippar i ställer för att dricka vattnet trots att värmen dödar och min kropp är lite för uttorkad. Idag har jag ätit en brödbit. Igår åt jag faktiskt två brödbitar och, ja precis och, mer kommer. Och en pajbit! Men nu har hungern kommit tillbaka, samtidigt som familjerna reser sig upp från vattnet med sina barn. Och då hör jag någonting underbart. ”Hey Linnea, Linnea?” "Oh sorry, yes?” svarar jag. ”Would you like a coca cola, beer or anything?”. Jag blir tårögd, tack gode gud, såklart jag vill ha!! Säger jag för mig själv. ”That would be lovely, a coke thank you so much”. Jag för sugröret mot munnen och drar in, det är bubbligt. Och det kittlas lite i näsan. En perfekt svalkande känsla som sköljer genom hela kroppen, jag ser leende upp mot solen och suckar av lycka. Ja. dt här skulle man kunna göra en reklam för Coca Cola av? Jag vet att min mage hellre skulle vilja ha mat, något att brottas lite med mer där nere. Men hen verkar ändå rätt nöjd, har nu slutat kurra och jag känner en mättande känsla. Jag menar fy fan vad gott, jag är så mätt, jag är pigg. Det är The power of the coca cola! Plötsligt är jag inte ens sugen på middag igen. Har ni någonsin varit så hungriga att när ni får kolsyra i er, känner ni en så sjuk mättnad? Så känner jag. 

Tills efter någon timme, ”Hörru för i helvete, nu får det vara nog. Kan du vara snäll att ge mig lite mat?”. Aldrig nöjd. Jag köpte då två kycklingpajbitar, ett gigantiskt fruktbröd och ett kycklinglår. Lita på magen, säg farväl till hungern. Nu är jag inte yr, nu är jag inte trött, nu är jag lycklig. 

Hur tid kan uppfattas

Ni vet det är med Stockholm? Om tunnelbanan är sen två minuter, då blir jag jävligt förbannad. Man får helt enkelt en dålig start på dagen. Jag är inte så längre, nu blir jag bara irriterad. Nigeriansk tid kan variera från att komma i tid, till att komma någon timme senare. Jag väntar. Jag väntar igen, sen väntar jag lite till. Sen kommer han. Mr. Fatai skulle ha hämtat upp mig för en timme sedan. Nej vänta lite nu, jag tar tillbaka de där. Jag skulle ha varit i Osogbo som ligger cirka 5 timmar från Lagos med bil över ett dygn. Det blev till fyra dagar. Som nu har blivit till en vecka. Mina 15 kronor resulterade i att jag fått långa lite pengar och för första gången prutat ned hotellpriset. Känner mig ändå ganska nöjd nu när jag fått i mig lite mat (igår åt jag några skivor bröd och bönor), jag har också äntligen fått tvätta och jag harr fått duscha. Därför ångrar jag mig, du kan antingen bli tillsagd att vara på en plats ett dygn, men det behöver inte betyda att det är ett dygn, det kan också betyda en vecka.

Prisa gud

Klockan var 10.30 och gick som vanligt mot 11, mot 12.30… mot 13, nu började det bli lite segt. När slutade det? 14.16. Söndagsservice i en kyrka i Osogbo. Det kan nog vara längre än vad jag någonsin spenderat i en kyrka under hela mitt liv. Kyrkan är ett ganska platt, gult hus med insida täckt av stengolv och fler gula väggar, senap för att vara precis. Det hänger bruna och gula tyger vid främre delen och linor med ballonger från ena sidan till den andra. Under ballongerna står en massiv kör och mitt emot står ett liveband. Ni vet som man kan se på film? Det upplevde jag idag. Dom sjunger Halleluja och sträcker upp händerna ot himlen, dom sjunger, dom dansar och dom säger Amen till allt prästen säger. Då och då stämmer någon in med ett ”PRAISE THE LORD!”. Programmet är på Yoruba, och jag står förvirrat och fattar inte ett skit. ”You are supposed to pray, ask the lord for something, anything”. Och så försökte jag komma på vad jag ville be gud om. Men jag vill inte be gud om hjälp. 

Först kom korgen. Sen kom dansen. Sen kom livemusiken och sist kom kören. Jag la pengar i korgen, dansade till trumslagarna och stämde in med kören. Sen kom 

Först kom korgen. Sen kom dansen. Sen kom livemusiken och sist kom kören. Jag la pengar i korgen, dansade till trumslagarna och stämde in med kören. sen kom 

Först kom korgen. Sen kom dansen. Sen kom livemusiken och sist kom kören. Jag la pengar i korgen, dansade till trumslagarna och stämde in med kören. Sedan var jag helt slut. 

Aningen för långt med tre timmar i en kyrka, aningen för högljutt men helt klart en upplevelse för livet. 

En förvirrad utomjording besöker vattenfallen och syr en klänning

I natt lärde jag mig att uppskatta öronproppar. Tyvärr så kom den insikten väldigt tidigt in på morgonen och jag hade vid det laget redan förlorat största delen av nattens sömn. Fläkten brummar lika högt som en bil på E4an när den står där i sin hörna och vrider på huvudet åt alla håll. Den är liksom inte ens bekväm längre, den kittlar mig bara och nu är allt bara fel. Bestämde mig för att ta fram datorn, internet fungerar! Internet fungerar helt okej. Jag lyckas faktiskt lägga upp bilder på Facebook, första gången sedan ankomsten till Nigeria. Go landsbygden. Nu sitter jag på tok för trött äter upp en hel limpa av det vitaste brödet jag någonsin sätt och smör på tub. Kommer ni i håg ett av dom där första blogginläggen jag skrev, jag satt på flyget. Försökte breda smör med en gaffel, jag förstår inte. Är det meningen att jag ska ta smör från en tub och breda på det på en hel limpa, med en sked idag? 

Mr. Fatai hämtar upp mig på vandrarhemmet strax efter tio, jag ska följa med två holländska familjer till vattenfallen i Osogbo och vi svänger in på deras hotell, ett tusen gånger lyxigare hus. Två otroligt glada familjer, med en hel drös lika trevliga barn springandes runt om dem. Resan tar en timme, vi betalar inträdet på 500 Naira och tio minuter senare kämpar vi uppför dom höga, tiltande trapporna längst med berget. Genom den enorma, gröna vegitibilliationen och genom de blötaste droppar från vattenfallet. Jag står och glor som ett fån på naturen, och på skolungdomarna som badar mitt i fallet. Dom sjunger en otroligt rytmisk låt och dansar med rumpan i samma höjd som huvudet. Svalkande briser och solsken tränger in genom den täta djungeln.

”I’ve seen you on TV but now, in real life Wooow”. Nere på parkeringen samlas ett tjugotal ungdomar och vuxna för att fotografera oss, blixtar hit och dit som gör att jag inte kan se ett skit. Jag känner mig som en utomjording, en otroligt förvirrad sådan. Jag tror att det finns fler bilder på mig från andras telefoner här i Nigeria än på mig sammanlagt på min Instagram och Facebook. 

Ut genom bilfönstret ser vi en lastbil som vält över från vägen och nu ligger på tvären i diket, en folkmassa har samlats runt. Men vänta, är det öl dom står och dricker? Människorna är inte där för att se om någon skadat sig. Dom är där för att dricka öl. Ölen som redan betalats, att låta det gå till spillo? Nej. Ölen måste spruta som fan efter den där vältningen, tänker jag. Det finns inget annat än att hänga på och supa, hade varit mycket roligare att skriva här på bloggen. Men vi passerar som vanligt, släpper av familjerna som vanligt. Jag åker hem till mr. Fatai för att få lite kläder, jag hittar inga. Efter en del suckande och alldeles för många alldeles för stora kjolar senare kommer jag på att juste, jag kan ju bara sy mina egna kläder. Vi tar fram ett batiktyg som mr. fatai designat och sedan sätter jag mig, som tillbaka på deisgngymnasiet, vid en antik symaskin i ett rum vars lampa blinkar och försöker tala om för sin master att hallå, byt ut mig. Ingen bryr sig. Och jag syr snabbt upp en  ganska simpel men typiskt afrikansk klänning. Sedan firrar vi den genialiska idén genom att dricka Heiniken och prata om resor utanför grannens lilla butik längst landsvägen. 

Mr. Fatai koncentrerar sig på körningen, han är väl kanske lite påverkad, vi kör långsamt, vi kör inte helt rakt, vi åker fram. Tur att det är en relativt otrafikerad landsväg. Jag kommer hem, och blir bjuden på mer öl på vandrarhemmet och vi pratar i 3 timmar. Det känns bättre idag, jag är piggare idag. Och nu väntar kyrkan. En 3 timmars söndagscermoni. 

För jävligt ibland men också så fruktansvärt härligt

Jag föreställer mig Assasins creed killen hoppandes på taken ovanför Ibadil. Staden med 14 miljoner invånare, näst störst efter Lagos med cirka 20 miljoner invånare. Husen står tätt inpå varandra och alla är i exakt samma höjd. Men det är inte hit vi ska, bilen åker vidare till Osogbo i osun state där vi ska se den gamla skogen, fylld med konstverk av Susanne Wagner. En Österrikisk kvinna. En kvinna som kom att bli ett med naturen, ett med landet och som blev en del av både folket och en del av kulturen.

Så fort jag kliver in i skogen ångrar jag att jag lämnade min bra kamera i Lagos. Här fanns magnifika träd, skulpturer, hus, målningar, myror. Huset vi ser först är fyllt av nigerianska väggmålningar, arkitekturen är vad jag skulle kalla one of a kind. Med smala gångar, runda gångar och pelare överallt. Vi fortsätter genom djungeln och passerar verk efter verk. Jag tar så bra bilder jag kan med Ainos digitalkamera jag kan. 

BILDER FRÅN DJUNGELN KOMMER :)

Vi får nys om att Djangofestivalen pågår, och efter ett snabbt ombyte och en inte lika snabb incheckning på hostlet finner vi oss tillbaka i bilen som för oss mot templet. Templet där festivalen skulle hålla till men där inte en människa är. Vi åker vidare men det dröjer inte länge innan vi finner en enorm folkmassa, här borde det vara! tänker vi och kliver ur bilen. Men här fanns bara ett par trumslagare och en massa människor. Vi blir festivalen. Vilka är dom där vita typerna? Och plötsligt bildas en enorm ring runt oss. Dom följer efter oss, vi går någon annanstans, dom följer fortfarande efter oss. Är det såhär det är att vara känd? Lite? Dom filmar oss, dom fotograferar oss och dom vill röra oss. Jag känner mig som en Alien. när vi kliver in i bilen och folkmassan är kvar. Dom ber om pengar nu. Men vänta, en person saknas. Vart är Ade?? Hon är inte i bilen, hon är inte bredvid bilen, inte under bilen och inte heller är hon ovanpå bilen. ”Hon har säkert sprungit efter trummorna för att få en bra film” hörs en röst i bilen. Ade är här på konststipendium. Ärligt talat så blir jag ganska nervös. Vi ringer henne, och letar men hitta henne inte. Fan, tänker jag. Men sen dyker hon glatt upp utanför bilen och sätter sig som om någonting hänt. Festivalen åker hem. 

FLER BILDER KOMMER... 

Middagstid och vi beställer in massor av öl, massor av vin och häller upp star (en nigeriansk öl) i dom illrosa och gröna plastkopparna med blommönster. Nej men fy vad vidrigt. Kombinationen av glasen och den ärligt talat äckliga ölen är motbjudande. Jag dricker upp. Och bestämmer mig för att försöka lite rött. Det serveras i en vit kaffekopp. Utan blommönster. Rätt gott, helt ärligt charmigt. Det är liksom mysigt att dricka vin ur kaffekoppar. Testa. Det dröjer någon timme innan alla har kommit, sen hugger vi in. Maten är sådär, och middagen blev aningen stel i slutet. Mycket affärsprat och jag sitter och sippar på mitt vin i hörnet av bordet, sneglar mot dom andra och upptäcker att jag inte är ensam. 

05.00 och en jävla smäll hörs! Ade och jag ser sömnigt på varandra från våra sängar med blickar som säger vad fan vad det där? Jag somnar om. ”Inga skott i alla fall” konstaterar Hugh vid frukostbordet. Klockan är inte mer än 3 minuter över sju och frukosten står uppdukad på gårdagens middagsbord med den bohemiska duken jag älskar. I trädgården beundrar vi tillsammans dom vackra träden med stammar stora som hus och med lianer liknande dom Tarzan brukar svinga på och en enorm grön gräsmatta där ett par påfåglar fridfullt klampar runt på. Och ni vet hur frukostar brukar vara, oftast trevliga, det var i den här idag med. Vi delade upp oss i två bilar, jag satt i den som åkte till platsen där dom tillverkar tyger, indigo och batik. Kameran dog. Jag blev ledsen. Vad som ofta är bra i dessa lägen är att jag i stället lägger mer energi på att faktiskt uppleva platsen här och nu. ”Som till exempel nu. Här sitter jag utanför Nike art gallery där det som tillverkas säljs. Visst har dom helt fantastiskt tyger, konstverk och kläder. Men jag kan inte köpa något. Det här med att spara pengar kan vara för jävligt ibland men också så fruktansvärt härligt. Jag vill inte ha, jag behöver inte onödiga saker just nu. Jag behöver mat, vatten och tak över huvudet. tt ombyte kläder och schampo skulle vara trevligt. Det är en lättnad att låta andra shoppa, jag sitter här och gungar, skriver och ser ut över det vackra landskapet medan jag antecknar mina tankar här i mitt blommiga block jag bär med mig överallt.” Skrev jag tidigare under dagen. 

BILD HÄR MED VA? 

Jag ska stanna i Osogbo. Med vem? Jag vet inte. Jag vill veta, men jag har ingen aning. Sitter ensam utanför den döda konstnären Susanne Wagners hus i väntan på att bli upphämta av något. Precis, av någon. En kvinna från ministeriet har erbjudit sig att ha mig i fyra dagar. Tacksamt tar jag mig dit, efter att halvt motvilligt klivit ur min comfort zone i Lagos för att på egen hand äventyra runt i Nigeria. 

Här är den förvirrande delen. 

Jag har knappt några pengar, ingen mat men lite vatten. Två killar dyker upp och jag åker med dom till som tur var rätt plats som i detta fall var ministeriet. Blir introducerad till flertalet viktiga kvinnor. Åh härligt! Jag ska bo med henne. Hon verkar schyst. Vänta vad sa du? Okej, det ska jag visst inte längre. Nu kommer ett sms från ett okänt nummer, i smset står ett för mig okänt namn och efteråt följer ett okänt nummer. Vem, vad, va? Det visar sig vara mr. Hakeem från Lagos, tack gode gud! Men vem är mr. Fatai? Ska han hämta upp mig? Hämta upp mig för att föra mig vart exakt? Ett guesthouse, ska jag bo där själv? På ett hostel på okänd landsbygd i okänd stad, i okänt land med okända människor utan varken chaufför, pengar eller mat? Okej visst. Om ni säger så. Jag sätter mig väl här och väntar. För att vara helt ärlig. Jag var rädd. Halvt osäker på hela den här Nigerian independance life grejen jag tackat ja till. Förberedd med SOS international, ambassadens och Euro alarms nummer på speeddial. #lol. 

Jag är inte helt övergiven. I samma stad håller två holländska adoptionsfamiljer hus. Inte nära mig, men relativt. Jag ska följa med dom till vattenfallen i morgon. Tack gode gud (den frasen dyker upp allt för ofta efter att ha spenderat två veckor i ett allt för religiöst Nigeria) för lite klarhet efter två timmar eller så. Men ni förstår, det är inte helt lätt att resa runt i Ett land som Nigeria på egen hand. Det innebär inte att det inte är ett bra land, Nigeria är ett fantastiskt land. Hittills har jag bara träffat på glada, varma, trevliga och hjälpsamma nigerianer. Du behöver bara vara glad själv. Lite som dom. Testa, livet blir mycket roligare då. 

Fan, vilken dålig såpopera! på teven går en sjukt B nigeriansk såpopera. Dom skriker. Jag håller för öronen, tar på mig ögonbindeln och byter ut händerna till öronproppar som jag stoppar i öronen. Sen går jag ut för att hämta upp den största sten jag kan hitta för att sedan slänga den rakt på TV- rutan. Glassplitter yrar omkring och kalaset slutar med att jag hamnar övergiven på gatan. 

Det är kycklingarna, hönsen, getterna och jag här ute på landsbygden. Har plötsligt hamnat på ett hostel i en liten by utanför den stora byn. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad jag gör här och heller inte vilka människorna är. Viktigast av allt och mest väsentligt för er, jag är helt säker och fortfarande frisk. Jag får bo här gratis, jag får mat gratis och har fått tag i en tandborste och tandkräm. Tandkräm i påse. Inne på hostlet frågar dom mig ”Heiniken eller Star?” Heiniken för tusan! Aldrig mer Star. Aldrig mer den där vidriga, blaskiga Star. Efter den enorma halvliters ölen känns livet plötsligt lite bättre igen. Tills kon kom. Dom gav mig ko. Ett stort steg för mig som varit vegetarian under en lång period. Rätten var vidrig på alla sätt och vis. Kossan har först dödats, skinnet tas av och det torkas i solen för att sedan rökas. man kan tycka att det är tillräckligt men då ska den också kokas. Och läggas i en alldeles för stark sås gjord på röd peppar. Motvilligt för jag en bit mot munnen och tuggar på gummit. Jag spottar aldrig ut mat, men diskret tar jag upp en servett och spottar ut så mycket som möjligt. Redo att spy av doften som osar i rummet. Mr. Fatai äter upp resten och jag är honom evigt tacksam. Vi dricker våra öl och sedan sätter han sig i bilen och kör iväg, jag får nyckeln till rummet och är nöjd med rummet med en inte så fungerande toalett och med en säng utan lakan. Det är ju gratis! Jag vägrar äta den här maten dock, det kan verka otacksamt men det går bara inte. 

Jag piggades genast upp av ett samtal från vännerna i butiken dock, som bara ringde för att fråga hur jag mår och vart jag var. Nu har jag sömnproblem i stället. För jävligt ibland men också så fruktansvärt härligt, som sagt. 

OCH HÄR? :)

Afrika - ett land eller en kontinent?

08.00 går bilen till Oshobo (stavning?),  här ska jag tillbringa minst ett dygn. Cirka 4 timmars väg från Lagos. Många kallar det Nigerias paradis,just för att det är så grönt och har en sor del orörd regnskog men vi får väl se i morgon.Allvarligt, jag ser fram emot orörd nigeriansk mark. Hur orörd kan nigeriansk mark bli? Jag har inte den blekaste. 

Men vad som fascinerar mig med landet är att fan, det finns ju i princip allt jag kan önska mig av Afrika i et land. Något jag tänkt på den senaste tiden dock är hur folk definerar hela Afrika som ett land, skojar inte, vi föreställer oss i Sverige att Afrika är ett ”land” där man bor i hyddor och vilda lejon springer nedanför tvättlinan. Precis nedanför den lokala butiken börjar Sahara och när du gått igenom Sahara finner du plötsligt kapstaden. Jag menar, snälla? Jag uppdaterar mer från i morgon, när jag sett mer av Nigeria. När jag är på väg till det Andra Nigeria, eller när jag ska iväg till. En nyvaken Linnéa. Eller  i vissa fall på bloggen, en full Linnéa. Som kläcker ur sig tankar om allt mellan nyfödda dinosaurier till kokosnöten kamelen inte rikitgt når, för att den sitter för högt upp. Ni ser?

Jag vill dela med mig av dessa bilder från gårdagen, Ogun State. 1 timme från Lagos. Den glad kvinnan som sålde frukt intill vägen. Pojken som sålde dom goda majssnacken. Kvinnan som gjorde fantastiska tyger. Här är dom alla. Se bara själva. 

Jag vill visa er allt, men det går inte

Jag vill föra över alla bilder. Jag vill visa er alla bilder. Jag vill kunna visa er alla 420 bilder jag tagit. Tyvärr går inte detta. Jag är ledsen. Men ni måste förstå att det inte riktigt är samma standard på internet här som i Sverige. Vilket kan vara aningen irriterande, speciellt fÖr oss som är ganska vana med att ständigt arbete med datorer och dylikt som involverar internet, el över huvud taget kan jag ändra det till. Det jag lyckas ladda upp är från idag: Så här såg det ut på platsen där jag och mr. Samuel äntligen hittat en sladd till digitalkameran. Det tog cirkus 2 timmar. Otroligt trevliga, händelserika två timmar.

Här har du inte ens tid att ta fram kameran och ta en bild

Nu ska jag ta en bild. Okej, men efter den här personen, då ska jag ta bilden. Men för fan, jag måste ju få i alla fall en bild på eventet. 

Det är enkelt att prata i Nigeria, om Nigeria, med folk i Nigeria. Och oavsett om du är Nigerian eller inte - är du i Nigeria är du antagligen en skön människa. Det har jag lärt mig under den korta perioden jag varit här. Varma, omtänksamma människor. Skämtsamma och trevliga personer. Låt säga. Du står på en fest i Sverige, du kollar runt efter en person som ser trevlig ut, Hen kan jag kanske prata lite med. Är hen också här ensam? Du går fram men du behöver verkligen anstränga dig för att få fram ett bra samtalsämne, ni står tillslut bara tysta och ser på varandra tills en av er får syn på någon ni ”känner” och ursäktar er. Jag kan absolut inte säga att min teori stämmer in på alla tillfällen i Sverige. Men här i Nigeria har jag inte ens tid att ta fram kameran och ta en bild. 

Under kvällen anordnade Exportrådet i Nigeria ett cocktail party, jag känner knappt en människa. Aino ber mig att gå runt för att dela ut information kring Eruobodo house, och jag blev genast nervös. Här ute stod flertalet internationella gäster iklädda kostymer eller fina klänningar, dom ser inte elaka ut på något sätt, men jag känner mig självklart ganska obetydlig i jämförelse med dem. Jag har ingen utbildning än, knappt, jag har ett jobb men är inte där just nu. Men jag tar mig samman och går fram till en man som ser rätt trevlig ut. Det var han, han var trevlig! Likaså var hans vänner och även dom som inte kände honom, eller mig för den delen. När du samtalar med någon i Nigeria märker du en stor skillnad, folk faktiskt bryr sig här. Dom vill veta vem du är,vad du gör här och hur det kommer sig att du gör det du gör. Vad ska du göra efter detta? Jaha, hur kommer det sig? Och du ställer frågor tillbaka, jag vill veta vem du är. Hur kommer det sig att du kom hit, till Nigeria? Säger du det! Ni förstår, när samtalet är avslutat har ni helt enkelt kommit överens om att det finns smycket att tala om men ni har faktiskt inte tid att prata mer för alla andra som nästan står i kö på att vänta att samtala med dig. Och sedan vänder du dig om och där står nästa person, du får ett visitkort - ni hälsar och presenterar er och sedan står ni och talar om allt mellan himmel och jord under ett par minuter. Eller flera. 

Exportrådet har verkligen lagt ned energi på eventet, eller möjligtvis pengar. Servitörer iklädda vitt med vinflaskor, cocktails och öl redo att servera dig, eller brickor farandes med små tallrikar av god plockmat. Jag fick tag i en sån där tallrik mat en gång under kvällen men var så upptagen av att prata med folk att jag aldrig hann äta upp mer än tre bitar mat. Fick i mig två glas rött och ett glas öl å andra sidan. Lyckades dela ut all information om Eroubodo house jag hade fått, sista flygbladet gav jag till den allra sista gästen under kvällen. 

Det här med gemenskap är viktigt, och att vara här har fått mig att känna vikten av gemenskapen bland de som kommer från områden som dig, delar liknande erfarenheter eller jobbar och bor som du. Att det är viktigt med engagemang i landet man bor, att hitta dem där andra svenskarna, tyskarna eller britterna och känna vad dom tycker om landet, dela erfarenheter eller till exempel hur det kommer sig att dom kom till Nigeria från första början. Ni kan till exempel ta Sverige, ni svenskar, om ni befinner er hemma har ni ofta relativ koll på utställningar, evenemang och kultur men fan heller att man hinner gå på alla. Men när man plötsligt flyttar utomlands kommer behovet av att känna sig hemma fram, du engagerar dig i föreningar, församlingar och diverse, du träffar folk du aldrig skulle träffa eller ungås med i Sverige. Du blir mer öppensinnad. Det har hänt Nigeria, av alla länder, och det tycker jag att alla ska göra. 

Tittut

Det här kan jag knappt beskriva med ord. Att skriva är för mig oftast ett enkelt verktyg för att uttrycka mig. Men när jag såg dem där barnen tappade jag förmåga att tänka, tala och skriva. Jag ville inte ta fram mitt skrivblock och skriva av mig, jag vill inte säga något i rummet där jag stod. 

Jag är ingen medicinsk expert, eller ens i närheten av det, men vem som helst kunde se att dom här barnen mår inte bra. Till höger om mig satt en pojke med ett alldeles för litet huvud, för stor mage, för små ben, för små armar. Undernärd tillsammans med 10 andra barn som låg och sprattlade i sina spjälsängar. Nej, barnen var inte spädbarn, pojken till höger kan ha varit runt 10 år gammal. Med en hjärna lika utvecklad som en svensk 1 årings. Ungefär i samma situation har pojken längst bort i hörnan hamnat i, vi tittar på varandra - jag vinkar glatt. Han börjar skratta, men vänta. Skrattet kan väl ändå inte tillhöra den här pojken? Rösten lät att komma från ett litet barn, men inte. Den kom från honom. Jag börjar leka tittut med honom, tittut med en pojke på 12 år. En pojke med revben som nästan sticker ut ur tröjan, tittut med en pojke vars ben och armar är mindre än sladden till min iphone. Han har ett så originellt skratt, ett fint skratt som när jag ser på barnen fanns absolut inget annat i hela världen. Jag vet att dom får hjälp här på barnhemmet, att dom får rätt bra hjälp. Men jag kunde inte låta bli att bli tårögd, jag blev inte tårögd av den misär jag såg. Jag blev tårögd av att se barnen skratta, av att se hur glada dom blev att se oss, hur jag lekte tittut med honom.  ”Make a child laugh today” avslutades en text på ett vitt papper uppklistrat utanför barnhemmet på den handmålade väggen i grönt och blått. Jag visste bara inte att det var så enkelt. 

Jag hittade mina pyjamasbyxor

Tak gode gud! Jag förstår inte hur jag klarat av de här senaste dagarna. Nu på morgonen var det dags att ta sig ur pyjamasbyxorna, hur mycket det än tog emot. Sitter här i stället med en lång sammetskjol på. En annan favorit. Vattnet är tillbaka, jag upptäckte detta och sprang nästan tårögd till duschen, varmvatten till och med. Snacka om en bra start på dagen! Om 38 minuter rullar bilen till en, för mig, okänd stad utanför Lagos där jag tillsammans med Aino ska träffa okända människor från ministeriet för att prata om något viktigt. Innan jag åkte till Nigeria hade jag inte den blekaste om vad jag egentligen skulle göra här, efter över en vecka har jag fortfarande ingen aning om vad jag ska göra. Solbränd är jag också! 

Foundraising for Eroubodo house

Barnen vid Eroubodo House behöver ett nytt hem, ett större hem. Och igår kväll hade vi en fundraising vid Quintenssance för att få ihop pengarna till det nya huset. Jag har inte haft en så trevlig kväll på länge. Det bjöds på traditionell nigeriansk mat, gott vin, färskpressad juice, otroligt härlig mix av varma och glada människor. Jag gick där och lyssnade på livemusiken medan jag gick omkring och sålde biljetterna till lottdragningen, ett otroligt bra sätt att faktiskt socialisera kan jag tillägga.

Hela kvällen, och veckan för den delen, resulterade idag i att jag har däckat 4 gånger. Ja juste, sov hemma hos paret från nya zeeland som bor i en helt annan del av Lagos - Banana island (lol?), den dyraste delen i staden, här bor alla överdrivet rika - eller dom som då är här som expats - och hela området var uppbyggt som resorts, med gigantiska innergårdar klädda i nyklippt gräs och väldoftande rosor, vakter 24/7 och en enorm pool och ett par solstolor. En av dom som jag efter en kortare simtur ramlade i och somnade. 

Så jävla beroende?

Jag åt min papaya och drack mitt gröna te. Har drabbats av lite sjuka idag, inget allvarligt. Men jag spenderad dagen i huset i Ikoyi. Jag hade ställt klockan på 7 för att hinna duscha, ladda mobil, och äta innan jag tillsammans med Aino skulle bege mig till affären, allt gick åt skogen när jag kände efter att jag inte alls var i ett right condition för att gå ut idag. Inget kunde laddas, inget kunde tändas och ACn hade slutar föra sitt vanliga oväsen. 

Elen har gått. Fan i helvetes jävla skit, tänkte jag. Typiskt att elektriciteten ska gå just dagen då jag faktiskt stannar inne. Datorn hade 27 procent, den gamla sony ericsson telefonen jag lånat kommer klara sig, jag är varm och vattnet i huset har slutat att fungera. Det innebär alltså att datorn kommer att dö, snart. Duschen fungerar inte, inte heller kan jag spola i toaletten, inte heller tvätta händerna, och huset kommer sakta men säker hettas upp och bli till runt 35 grader. Jag försöker sova och lyckas ett par gånger. Läser lite i en bok om Nigeria, läser lite i en bok om kulturens geografi. Känner mig uttråkad. Ska jag träna lite? Jag är för trött. Så jag gör ett försök till att sova och lyckas igen somna men det varar i ungefär 10 minuter. Då kommer jag på den genialiska idén att vänta! Det finns ju en TV i andra rummet, och jag hittade lejonkungen med svenskt tal. Det kan jag ju göra, datorn fungerar ju inte. Jag går in i det andra sovrummet, trycker på ON och inser att fan, vänta lite nu, det här går ju inte, klart som fan att TVn också drivs av elektricitet. Ungefär så här virar jag omkring i tio timmar. Hoppar lite på balkongen, lyckas tillslut genomföra ett minimalt träningspass, och finner mig tillslut uppslukad av en bok. Hela dagen har fått mig att fundera över det här med elektricitet. Det är självklarhet hemma i Sverige, vi har alltid el, alltid rinnande vatten, alltid rent vatten.

Vi går som på automatik, precis som våra saker. Vi ställer oss på morgonen och lagar mat på en fungerande spis, vi kan ta ett glas vatten - eller flera, och vi kan spola i toaletten efter att vi gjort vad vi behöver göra. Ni förstår vad jag menar. Idag har jag känt mig så låst, jag har inte haft något annat val än att sitta här med min bok i mörkret, med en ficklampa. Jag har inte kunnat spola i toaletten eller tvättat mina händer. Jag har svettats men har inte kunnat duscha. Men jag har haft tid att tänka, jag har sett och beundrat grannarna. Kvinnan som redan fyllt en balja med vatten för att kunna tvätta barnens kläder, trots att huset var ur funktion. Det här var bara cirka tio timmar utan tillgång på vatten och el, efter fem håll jag på att gå i taket. n folk lever faktiskt såhär, dag ut och dag in. Jag lever trots allt ett bekvämt liv här i Nigeria, Ett bekvämt liv i Nigeria är ungefär lite under medelklass i Sverige. 

Fatta då slummen, eller inte ens det.

Påsen med para med bilder

Ung som gammal - här spelar det ingen roll vilken ålder du har, vilket kön du är av eller vilken religion du tillhör. Låt gå om du är dödssjuk. Jobba ska du göra. En man springer förbi bilrutan med en symaskin på huvudet och på andra sidan gatan står en kvinna och hackar grönsaker. Bilar, rikshor och mopeder försöker ta sig igenom den tjocka massan av de tusentals människor som trängs på den lilla gatan och nu är jag kissnödig också. Varmt är det, idag runt 37 grader och folk baddar sina ansikten med små våta handdukar. Ett flertal gånger lämnar chauffören oss i bilen för att springa och fråga om vägen genom slummen, folk stirrar genom rutan och jag ler tillbaka. Men här ler inte alla tillbaka som inne i stan. 

”It is me you are looking for” hör jag en vänlig röst säga, och jag förstår att tack gode gud nu har vi har kommit rätt. ”I’m the mother of the bride, how are you?”. 

Det ser ut som en gigantisk gympasal fast med lite högre tak. Vi är ungefär 20 minuter sena, jag och lilla Laide från Eruobodo house, vilket i Sverige skulle innebära att dom flesta gäster redan skulle ha varit här. Nej, vi var bland dom första. Blev introducerade inför diverse vackra människor och blev placerade på stolar iklädda vita tyger med blå och röda rosetter på. Ett traditionellt bröllop i Nigeria börjar tidigt på dagen, till exempel nu - 08.00. Det är en engagement, som sedan fortsätter vidare till mat, till kyrkan, bröllopet, mat på mottagningen och dans på festen. 

Allt är så högljutt och jag känner mig så jävla svensk. Alla klär sig i dom mest fantastiska kläderna, tygerna och huvudbonaderna. Musiken spelas högt och övergår i att alla sjunger låtar i två timmar i stil med ”Praise the lord” och vi ber, vi ber igen, och sedan ber vi igen. Jag förstår inte ett skit av hela mottagningen, men det är sjukt vackert. Han med att säga ”amen” ett par gånger. 

Sedan kom delen som fascinerade mig mest. Här ger man pengar, flera gånger under mottagningen till paret. Först lämnade jag 500 Naira i en burk, sen ytterligare 500, ytterligare 500. Sedan samlade dom in allt dom fått och la i en stor gympapåse med motiv av en Disney-prinsessa, sen när vi skulle gå lämnade jag ytterligare 500 Naria och fick klappa någon plastpåse och säga amen. Det är ett tecken på respekt och att jag vill brudparet och sedan lämnade jag en present till brudens mor, och vet ni vad? lider säger mer än tusen ord.

Vart är mina pyjamasbyxor?

Den som har tagit, vet var jag slarvat bort dem, eller har någon som helst uppfattning om var mina byxor kan ha sprungit iväg någonstans kan nå mig på mitt nya nigerianska nummer: 08107359197. 

Varför du inte ska använda möbler när du vill försvara dig mot hundar

Jag berättade tidigare om det nya kontoret för Ebuonoluwa Foundation som ligger i en helt fantastisk byggnad. Ett av dem få husen gjorda i trä och som har en så fantastisk arkitektur att jag hade kunnat tuppa av. Huset var tråkigt nog dränkt i smuts och n plats för antika prylar som för länge sedan passerat gränser för uselessness. Tillsammans med Aino och Samuel besökte jag under förmiddagen huset för att lämna vissa prylar och för att hämta upp vissa andra prylar. Innanför detta hus murar visar sig en annan del av huset, en otroligt charmig trädgård med två stora hundar och den otroligt intressanta kvinnan jag träffat två gånger tidigare och vars pappa är arkitekten bakom huset. Vi pratar med varandra om allt mellan himmel och jord. Kvinnan är glad, sprallig, någon blandning mellan hippie, orientalisk, jobbar som konstnär,  och hur det än låter, kändes som en äldre nigeriansk version av mig själv. Vi hade en trevlig pratstund innan hon tillslut behövde ursäkta sig för att gå tillbaka till sitt arbete bakom den enorma Apple-skärmen. Jag stod ensam kvar på den enorma gården med två enorma skällande hundar. Van som jag ändå är med hundar, mycket tack vare med hundälskande mor, slutar det med att jag och hundarna leker kurragömma ett tag.

mr. zack

Men sedan dyker vår hundrädda mr. Samuel upp bärandes på en pall och så fort han ser hundarna som nyfiket närmar sig lyfter han sin pall i försvarsposition och man kan se hur håret reser sig på hundarna. Dom börjar skälla. Jag menar självklart, jag skulle också blir rädd om du plötsligt ställde dig med en pall i fight- position. Det är kaos, och jag vill tipsa dig om att om du är hundrädd och befinner dig i liknande situation, snälla, använd varken, kyl, frys, pall eller soffa som försvar. Det brukar räcka med att vara lugn och vi andra slipper att drabbas av tillfällig hörselskada. Har du testat att klappa hunden?

Pyramiden som försvann?

Mr. Ed gestikulerar vilt med händerna framför den vita duken. Den vita duken hänger på väggen hemma hos Hugh and Robin, och på den vita duken visas bilder från Mr. Eds resa genom Nigeria. Han förklarar inspirerande och varmt om hur den Nigerianska kultren har utvecklats, han visar de första skolorna som byggdes under 1500-talet och han visar kyrkan som nästan är förfallen men används än idag. 

Jag hänger med så gott jag kan, hoppar direkt från den grundläggande informationen om detta fantastisk land till en fördjupande redovisning om kulturen från norr till söder. Mr. ed talar snabbt, han har en otroligt brittisk - nigeriansk - accent och jag rättar ett oändligt antal gånger ut dem djupa rynkorna i ansiktet, som tyder på att "nu förstår jag inte ett skit av vad du säger. Undrar vad det blir för middag i kväll". 

En bild av fyra ungdomar dyker upp. Dessa unga pojkar tar betalt för att guida folk upp till den högsta delen av berget där pyramiderna finns. Ja, det finns faktiskt pyramider i Nigeria! Mr. Ed ger det han har och följer glatt genom skogen. Det är en grön äng uppe på toppen av berget, pojkarna pekar mot marken och försöker signalera till herrn att här är dom. Ska man behöva leta efter en pyramid, dom är ju ganska stora? Sedan ser han ner på den del av marken som pojken pekat mot. Där nere står pyramiden, eller, där nere står vad som är kvar av pyramiden. Pyramiden har regnat bort. Och vad som  fanns kvar var det här: 

Men än gång fanns det pyramider i Nigeria. Landet fortsätter att fascinera och imponera på mig, ett land vi får höra är så korrupt är i själva fallet ett land rikt på historia och kultur. Här finns det mesta, från de vildaste djur till dem minsta pyramiderna. Åk till Nigeria! Att dessutom bli inkastad i cirklar där Lagos mest fascinerande människor håller hus är fantastiskt, under bara en kväll har jag träffas en av Lagos mest framgångsrikaste fotografer, konstnär och textilare.  

Hur pyramiden ska ha sett ut för cirka 50 år sedan,