Så fort jag kliver in i skogen ångrar jag att jag lämnade min bra kamera i Lagos. Här fanns magnifika träd, skulpturer, hus, målningar, myror. Huset vi ser först är fyllt av nigerianska väggmålningar, arkitekturen är vad jag skulle kalla one of a kind. Med smala gångar, runda gångar och pelare överallt. Vi fortsätter genom djungeln och passerar verk efter verk. Jag tar så bra bilder jag kan med Ainos digitalkamera jag kan.
BILDER FRÅN DJUNGELN KOMMER :)
Vi får nys om att Djangofestivalen pågår, och efter ett snabbt ombyte och en inte lika snabb incheckning på hostlet finner vi oss tillbaka i bilen som för oss mot templet. Templet där festivalen skulle hålla till men där inte en människa är. Vi åker vidare men det dröjer inte länge innan vi finner en enorm folkmassa, här borde det vara! tänker vi och kliver ur bilen. Men här fanns bara ett par trumslagare och en massa människor. Vi blir festivalen. Vilka är dom där vita typerna? Och plötsligt bildas en enorm ring runt oss. Dom följer efter oss, vi går någon annanstans, dom följer fortfarande efter oss. Är det såhär det är att vara känd? Lite? Dom filmar oss, dom fotograferar oss och dom vill röra oss. Jag känner mig som en Alien. när vi kliver in i bilen och folkmassan är kvar. Dom ber om pengar nu. Men vänta, en person saknas. Vart är Ade?? Hon är inte i bilen, hon är inte bredvid bilen, inte under bilen och inte heller är hon ovanpå bilen. ”Hon har säkert sprungit efter trummorna för att få en bra film” hörs en röst i bilen. Ade är här på konststipendium. Ärligt talat så blir jag ganska nervös. Vi ringer henne, och letar men hitta henne inte. Fan, tänker jag. Men sen dyker hon glatt upp utanför bilen och sätter sig som om någonting hänt. Festivalen åker hem.
FLER BILDER KOMMER...
Middagstid och vi beställer in massor av öl, massor av vin och häller upp star (en nigeriansk öl) i dom illrosa och gröna plastkopparna med blommönster. Nej men fy vad vidrigt. Kombinationen av glasen och den ärligt talat äckliga ölen är motbjudande. Jag dricker upp. Och bestämmer mig för att försöka lite rött. Det serveras i en vit kaffekopp. Utan blommönster. Rätt gott, helt ärligt charmigt. Det är liksom mysigt att dricka vin ur kaffekoppar. Testa. Det dröjer någon timme innan alla har kommit, sen hugger vi in. Maten är sådär, och middagen blev aningen stel i slutet. Mycket affärsprat och jag sitter och sippar på mitt vin i hörnet av bordet, sneglar mot dom andra och upptäcker att jag inte är ensam.
05.00 och en jävla smäll hörs! Ade och jag ser sömnigt på varandra från våra sängar med blickar som säger vad fan vad det där? Jag somnar om. ”Inga skott i alla fall” konstaterar Hugh vid frukostbordet. Klockan är inte mer än 3 minuter över sju och frukosten står uppdukad på gårdagens middagsbord med den bohemiska duken jag älskar. I trädgården beundrar vi tillsammans dom vackra träden med stammar stora som hus och med lianer liknande dom Tarzan brukar svinga på och en enorm grön gräsmatta där ett par påfåglar fridfullt klampar runt på. Och ni vet hur frukostar brukar vara, oftast trevliga, det var i den här idag med. Vi delade upp oss i två bilar, jag satt i den som åkte till platsen där dom tillverkar tyger, indigo och batik. Kameran dog. Jag blev ledsen. Vad som ofta är bra i dessa lägen är att jag i stället lägger mer energi på att faktiskt uppleva platsen här och nu. ”Som till exempel nu. Här sitter jag utanför Nike art gallery där det som tillverkas säljs. Visst har dom helt fantastiskt tyger, konstverk och kläder. Men jag kan inte köpa något. Det här med att spara pengar kan vara för jävligt ibland men också så fruktansvärt härligt. Jag vill inte ha, jag behöver inte onödiga saker just nu. Jag behöver mat, vatten och tak över huvudet. tt ombyte kläder och schampo skulle vara trevligt. Det är en lättnad att låta andra shoppa, jag sitter här och gungar, skriver och ser ut över det vackra landskapet medan jag antecknar mina tankar här i mitt blommiga block jag bär med mig överallt.” Skrev jag tidigare under dagen.
BILD HÄR MED VA?
Jag ska stanna i Osogbo. Med vem? Jag vet inte. Jag vill veta, men jag har ingen aning. Sitter ensam utanför den döda konstnären Susanne Wagners hus i väntan på att bli upphämta av något. Precis, av någon. En kvinna från ministeriet har erbjudit sig att ha mig i fyra dagar. Tacksamt tar jag mig dit, efter att halvt motvilligt klivit ur min comfort zone i Lagos för att på egen hand äventyra runt i Nigeria.
Här är den förvirrande delen.
Jag har knappt några pengar, ingen mat men lite vatten. Två killar dyker upp och jag åker med dom till som tur var rätt plats som i detta fall var ministeriet. Blir introducerad till flertalet viktiga kvinnor. Åh härligt! Jag ska bo med henne. Hon verkar schyst. Vänta vad sa du? Okej, det ska jag visst inte längre. Nu kommer ett sms från ett okänt nummer, i smset står ett för mig okänt namn och efteråt följer ett okänt nummer. Vem, vad, va? Det visar sig vara mr. Hakeem från Lagos, tack gode gud! Men vem är mr. Fatai? Ska han hämta upp mig? Hämta upp mig för att föra mig vart exakt? Ett guesthouse, ska jag bo där själv? På ett hostel på okänd landsbygd i okänd stad, i okänt land med okända människor utan varken chaufför, pengar eller mat? Okej visst. Om ni säger så. Jag sätter mig väl här och väntar. För att vara helt ärlig. Jag var rädd. Halvt osäker på hela den här Nigerian independance life grejen jag tackat ja till. Förberedd med SOS international, ambassadens och Euro alarms nummer på speeddial. #lol.
Jag är inte helt övergiven. I samma stad håller två holländska adoptionsfamiljer hus. Inte nära mig, men relativt. Jag ska följa med dom till vattenfallen i morgon. Tack gode gud (den frasen dyker upp allt för ofta efter att ha spenderat två veckor i ett allt för religiöst Nigeria) för lite klarhet efter två timmar eller så. Men ni förstår, det är inte helt lätt att resa runt i Ett land som Nigeria på egen hand. Det innebär inte att det inte är ett bra land, Nigeria är ett fantastiskt land. Hittills har jag bara träffat på glada, varma, trevliga och hjälpsamma nigerianer. Du behöver bara vara glad själv. Lite som dom. Testa, livet blir mycket roligare då.
Fan, vilken dålig såpopera! på teven går en sjukt B nigeriansk såpopera. Dom skriker. Jag håller för öronen, tar på mig ögonbindeln och byter ut händerna till öronproppar som jag stoppar i öronen. Sen går jag ut för att hämta upp den största sten jag kan hitta för att sedan slänga den rakt på TV- rutan. Glassplitter yrar omkring och kalaset slutar med att jag hamnar övergiven på gatan.
Det är kycklingarna, hönsen, getterna och jag här ute på landsbygden. Har plötsligt hamnat på ett hostel i en liten by utanför den stora byn. Jag förstår fortfarande inte riktigt vad jag gör här och heller inte vilka människorna är. Viktigast av allt och mest väsentligt för er, jag är helt säker och fortfarande frisk. Jag får bo här gratis, jag får mat gratis och har fått tag i en tandborste och tandkräm. Tandkräm i påse. Inne på hostlet frågar dom mig ”Heiniken eller Star?” Heiniken för tusan! Aldrig mer Star. Aldrig mer den där vidriga, blaskiga Star. Efter den enorma halvliters ölen känns livet plötsligt lite bättre igen. Tills kon kom. Dom gav mig ko. Ett stort steg för mig som varit vegetarian under en lång period. Rätten var vidrig på alla sätt och vis. Kossan har först dödats, skinnet tas av och det torkas i solen för att sedan rökas. man kan tycka att det är tillräckligt men då ska den också kokas. Och läggas i en alldeles för stark sås gjord på röd peppar. Motvilligt för jag en bit mot munnen och tuggar på gummit. Jag spottar aldrig ut mat, men diskret tar jag upp en servett och spottar ut så mycket som möjligt. Redo att spy av doften som osar i rummet. Mr. Fatai äter upp resten och jag är honom evigt tacksam. Vi dricker våra öl och sedan sätter han sig i bilen och kör iväg, jag får nyckeln till rummet och är nöjd med rummet med en inte så fungerande toalett och med en säng utan lakan. Det är ju gratis! Jag vägrar äta den här maten dock, det kan verka otacksamt men det går bara inte.
Jag piggades genast upp av ett samtal från vännerna i butiken dock, som bara ringde för att fråga hur jag mår och vart jag var. Nu har jag sömnproblem i stället. För jävligt ibland men också så fruktansvärt härligt, som sagt.
No comments:
Post a Comment