Klockan var 10.30 och gick som vanligt mot 11, mot 12.30… mot 13, nu började det bli lite segt. När slutade det? 14.16. Söndagsservice i en kyrka i Osogbo. Det kan nog vara längre än vad jag någonsin spenderat i en kyrka under hela mitt liv. Kyrkan är ett ganska platt, gult hus med insida täckt av stengolv och fler gula väggar, senap för att vara precis. Det hänger bruna och gula tyger vid främre delen och linor med ballonger från ena sidan till den andra. Under ballongerna står en massiv kör och mitt emot står ett liveband. Ni vet som man kan se på film? Det upplevde jag idag. Dom sjunger Halleluja och sträcker upp händerna ot himlen, dom sjunger, dom dansar och dom säger Amen till allt prästen säger. Då och då stämmer någon in med ett ”PRAISE THE LORD!”. Programmet är på Yoruba, och jag står förvirrat och fattar inte ett skit. ”You are supposed to pray, ask the lord for something, anything”. Och så försökte jag komma på vad jag ville be gud om. Men jag vill inte be gud om hjälp.
Först kom korgen. Sen kom dansen. Sen kom livemusiken och sist kom kören. Jag la pengar i korgen, dansade till trumslagarna och stämde in med kören. Sen kom
Först kom korgen. Sen kom dansen. Sen kom livemusiken och sist kom kören. Jag la pengar i korgen, dansade till trumslagarna och stämde in med kören. sen kom
Först kom korgen. Sen kom dansen. Sen kom livemusiken och sist kom kören. Jag la pengar i korgen, dansade till trumslagarna och stämde in med kören. Sedan var jag helt slut.
Aningen för långt med tre timmar i en kyrka, aningen för högljutt men helt klart en upplevelse för livet.
No comments:
Post a Comment