Tittut

Det här kan jag knappt beskriva med ord. Att skriva är för mig oftast ett enkelt verktyg för att uttrycka mig. Men när jag såg dem där barnen tappade jag förmåga att tänka, tala och skriva. Jag ville inte ta fram mitt skrivblock och skriva av mig, jag vill inte säga något i rummet där jag stod. 

Jag är ingen medicinsk expert, eller ens i närheten av det, men vem som helst kunde se att dom här barnen mår inte bra. Till höger om mig satt en pojke med ett alldeles för litet huvud, för stor mage, för små ben, för små armar. Undernärd tillsammans med 10 andra barn som låg och sprattlade i sina spjälsängar. Nej, barnen var inte spädbarn, pojken till höger kan ha varit runt 10 år gammal. Med en hjärna lika utvecklad som en svensk 1 årings. Ungefär i samma situation har pojken längst bort i hörnan hamnat i, vi tittar på varandra - jag vinkar glatt. Han börjar skratta, men vänta. Skrattet kan väl ändå inte tillhöra den här pojken? Rösten lät att komma från ett litet barn, men inte. Den kom från honom. Jag börjar leka tittut med honom, tittut med en pojke på 12 år. En pojke med revben som nästan sticker ut ur tröjan, tittut med en pojke vars ben och armar är mindre än sladden till min iphone. Han har ett så originellt skratt, ett fint skratt som när jag ser på barnen fanns absolut inget annat i hela världen. Jag vet att dom får hjälp här på barnhemmet, att dom får rätt bra hjälp. Men jag kunde inte låta bli att bli tårögd, jag blev inte tårögd av den misär jag såg. Jag blev tårögd av att se barnen skratta, av att se hur glada dom blev att se oss, hur jag lekte tittut med honom.  ”Make a child laugh today” avslutades en text på ett vitt papper uppklistrat utanför barnhemmet på den handmålade väggen i grönt och blått. Jag visste bara inte att det var så enkelt.