Gul färg med banansmak är inte samma sak som saffran

Och där försvann han! Där försvann han, snabbare än det skott som avlägsnas från pistolen vi helst undviker. Barnen spelar fotboll på allvar idag, det finns en domare. Den äldsta killen har tagit av sig tröjan och glänser av svett i solen. Benen sträcker sig hej vilt på den ovanligt tomma gatan utanför huset och David kommer springandes tillbaka. Med ett leende så stort att vilken clown som helst skulle springa för livet. Vi ska promenera till mataffären, vi ska köpa saffran. Tänk bara, en varm lussekatt och mjölk. Oj, så gott. Strosandes ned på gatan hand i hand passerar vi den bekanta läderhandeln, de små vitmålade betonghusen och sen plötsligt. En clown? 

Musiken dånar i högtalarna framför oss och plötsligt sätter David igång, han hoppar, pekar och gestikulerar vilt runt om sig, precis som fotbollsspelarna utanför huset gjort. Utan glasögon får jag en aningen sämre syn på långt håll och kan inte riktigt tyda vad ståhejet är för. Men nu ser jag tydligt. En nigeriansk vitmålad man utklädd till clown står och dansar. Det var som tusan tänker jag, i takt med den otroligt svängiga musiken. En snabb blick på varandra och sen plötsligt befinner vi oss i en reklamvideo för vings solsemester. Hoppandes tillsammans med en clown på Awolowo road i Lagos. Slowmotion, den röda näsan guppar upp och ned i takt med hoppen och hans spröda röda hår flammar i värmen. Vi måste gå vidare, skrattandes skuttar jag mig fram närmre och närmre butiken med David i handen. Vi går tätt inpå varandra för att undvika att bli påkörda. Vi når Goodies.
I det nigerianska köket använder man sig inte av samma basprodukter som hemma i Sverige. Inget mjöl, ingen jäst, inget smör, ingen mjölk. Det gick på N5,500. Saffran var knepigare. Vi springer runt som dårar i butiken, talar med mr. manager som inte förstår ett skit av vad jag vill ha. ”Nej, jag vill inte ha färgmedel för att färga kakan gul. Jag vill ha saffran!!!” Men han försöker övertyga mig om att den gula färgen med banansmak är saffran. Med bestämda men glada steg går jag tålmodigt fram till systemdatorn för att googla fram bilder på saffran. Internet läggs ned, internet slås på. David springer runt, ”Lilla my, lilla my!" Det är jag. Det är mitt smeknamn av någon underlig anledning. Vi jagar saffran inne på matbutiken Goodies i 30 minuter tills jag ger upp. Det finns inte, inse det bara. Vi köper kakor och hälsar på clownen som försöker muntra upp oss. Jag som längtat så mycket efter den där varma lussekatten och ett glas mjölk, är det verkligen så mycket begärt? Det är trots allt snart jul. Undrar om dom säljer chokladkalendrar här?