Det är inte staden som utgör charmen i Istanbul, det är invånarna. I Sverige sitter vi varannan på tunnelbanan och talar helst inte med okända om det inte gäller något viktigt. I Istanbul träffade jag först den där tjejen som bodde i stan, men som studerat i Berlin under ett år och nu återigen behövt säga adjö till den tyske pojkvännen hon skaffat sig. "Next time will be in three weeks, then he is coming to visit me in Istanbul again". Sedan tog hon plötsligt min penna och pappret, som killen från flygplatsen tidigare klottrat ned en dagsplan på, och förbättrade den. Hon skrev bland annat ned tips på frukosthak.
På grund av den trafficking, prostitution och höga kriminalitet som pågick under nätterna hade någon klottrat ned en gata på pappret med "A-don't-visit-street", trots att fiket jag fått föreslaget för frukostköp låg på just den gatan. Det skulle visst lugna sig vid gryningen, och när solen gick upp köpte jag frukost på det rekommenderade lokala haket på gatan där dem prostituerade brukade hålla till. Två timmar senare hade jag tre nya pojkvänner. Är visst otroligt eftertraktad i den här staden, har fått kindpussar, handpussar, kramar, och en oändlig argumentation med killen som vägrade lämna mig innan han fick hjälpa mig att bära ned mitt lilla handbagage nedför en trappa med fem trappsteg. Argumentationen slutade med att vi båda gick bestämt nedför trappan - hållandes i varsin sida av väskan. Sedan presenterade vi oss för varandra. Karisma blev jag kallad, då han inte kunde uttala Linnéa. Sedan gick vi glatt skilda vägar. Och nu hamnade jag här på flygplatsgolvet tillsammans med en ung trevlig man från Indien.
Jag tog en hel del bilder på stan. Klantigt nog ligger sladden i den in-checkade backpacken.
No comments:
Post a Comment