I natt lärde jag mig att uppskatta öronproppar. Tyvärr så kom den insikten väldigt tidigt in på morgonen och jag hade vid det laget redan förlorat största delen av nattens sömn. Fläkten brummar lika högt som en bil på E4an när den står där i sin hörna och vrider på huvudet åt alla håll. Den är liksom inte ens bekväm längre, den kittlar mig bara och nu är allt bara fel. Bestämde mig för att ta fram datorn, internet fungerar! Internet fungerar helt okej. Jag lyckas faktiskt lägga upp bilder på Facebook, första gången sedan ankomsten till Nigeria. Go landsbygden. Nu sitter jag på tok för trött äter upp en hel limpa av det vitaste brödet jag någonsin sätt och smör på tub. Kommer ni i håg ett av dom där första blogginläggen jag skrev, jag satt på flyget. Försökte breda smör med en gaffel, jag förstår inte. Är det meningen att jag ska ta smör från en tub och breda på det på en hel limpa, med en sked idag?
Mr. Fatai hämtar upp mig på vandrarhemmet strax efter tio, jag ska följa med två holländska familjer till vattenfallen i Osogbo och vi svänger in på deras hotell, ett tusen gånger lyxigare hus. Två otroligt glada familjer, med en hel drös lika trevliga barn springandes runt om dem. Resan tar en timme, vi betalar inträdet på 500 Naira och tio minuter senare kämpar vi uppför dom höga, tiltande trapporna längst med berget. Genom den enorma, gröna vegitibilliationen och genom de blötaste droppar från vattenfallet. Jag står och glor som ett fån på naturen, och på skolungdomarna som badar mitt i fallet. Dom sjunger en otroligt rytmisk låt och dansar med rumpan i samma höjd som huvudet. Svalkande briser och solsken tränger in genom den täta djungeln.
”I’ve seen you on TV but now, in real life Wooow”. Nere på parkeringen samlas ett tjugotal ungdomar och vuxna för att fotografera oss, blixtar hit och dit som gör att jag inte kan se ett skit. Jag känner mig som en utomjording, en otroligt förvirrad sådan. Jag tror att det finns fler bilder på mig från andras telefoner här i Nigeria än på mig sammanlagt på min Instagram och Facebook.
Ut genom bilfönstret ser vi en lastbil som vält över från vägen och nu ligger på tvären i diket, en folkmassa har samlats runt. Men vänta, är det öl dom står och dricker? Människorna är inte där för att se om någon skadat sig. Dom är där för att dricka öl. Ölen som redan betalats, att låta det gå till spillo? Nej. Ölen måste spruta som fan efter den där vältningen, tänker jag. Det finns inget annat än att hänga på och supa, hade varit mycket roligare att skriva här på bloggen. Men vi passerar som vanligt, släpper av familjerna som vanligt. Jag åker hem till mr. Fatai för att få lite kläder, jag hittar inga. Efter en del suckande och alldeles för många alldeles för stora kjolar senare kommer jag på att juste, jag kan ju bara sy mina egna kläder. Vi tar fram ett batiktyg som mr. fatai designat och sedan sätter jag mig, som tillbaka på deisgngymnasiet, vid en antik symaskin i ett rum vars lampa blinkar och försöker tala om för sin master att hallå, byt ut mig. Ingen bryr sig. Och jag syr snabbt upp en ganska simpel men typiskt afrikansk klänning. Sedan firrar vi den genialiska idén genom att dricka Heiniken och prata om resor utanför grannens lilla butik längst landsvägen.
Mr. Fatai koncentrerar sig på körningen, han är väl kanske lite påverkad, vi kör långsamt, vi kör inte helt rakt, vi åker fram. Tur att det är en relativt otrafikerad landsväg. Jag kommer hem, och blir bjuden på mer öl på vandrarhemmet och vi pratar i 3 timmar. Det känns bättre idag, jag är piggare idag. Och nu väntar kyrkan. En 3 timmars söndagscermoni.
No comments:
Post a Comment