En annorlunda advent

Det är söndag och första advent. Vi har inga adventsljus men tiden verkar inte göra uppehåll för det. Jag försöker tappert streama årets julkalander på SVT play men jag misslyckas varje gång. Det är söndag och barnen besöker i kyrkan. Det är första advent och jag ska banns mig på julkonsert i kväll. 

Låt mig nu beskriva en söndag enligt nigeriansk kultur, nigeriansk kultur enligt mig, på en söndag. Ja. Om du frågar en nigeriansk person vad synonymen till söndag är får du antagligen svaret ”kyrkan”. Det hör till att gå i kyrkan varje söndag. Du kan liksom inte skylla på att den ligger för långt bort, för det finns en kyrka på i princip varje gata. Så söndag som det är, tog jag sovmorgon. Svensk som jag är. Barnskrik kommer från vardagsrummet, kvinnorna som tar hand om dom på tok för undernärda spädbarnen gör sig reda för ett par timmar i kyrkan och plötsligt blir det tyst i huset. Klockan är 11, dags för frukost. Lyckligt hoppar jag ned för trappstegen till köket och kokar ihop min gröt och mitt kaffe, det finns till och med el idag! 

30 minuter senare kommer en hjord av barn in i huset, dom kan inte gå själva och får därför bli burna i dom där vagg-likande sakerna. Vi leker med barnen men det är svårt att få dem att le tillbaka. Många tomma blickar ut i intet, många frågande blickar sökande efter bekräftelse. Några barn skrattar och går igång på den välkända tittut- leken men längst bak av alla ligger ett barn i sina vagga och hans runda svarta ögon stirrar ned mot benen. Vad kan han vara? Något år eller så? Två månader? Det är svårt att avgöra, magen är större än han huvud som han slänger fram och tillbaka för att vagga sig själv till sömns.  Idag insåg jag att jag har vant mig med med undernäring, att en tvååring har samma kropp som en nyfödd, det har plötsligt gått från onormalt till normalt. Om vi nu ska försöka definiera den frågan. En annorlunda första advent i år, tänker jag och iakttar barnen. Barnen som längtar efter en hand att vagga dom till sömns, ett par händer som vill lyfta upp dom och krama dom tills tårarna försvinner. Ett par händer som är villiga att skydda dom från världen och säga att snart kommer allt bli bra igen.