Skräddaren och Nelson Mandela

Nelson Mandela har dött. R.I.P? Skräddaren och hans sma tomtenissar syr for fulla muggar. Det är Lucia i morgon. Lucia i nigeriansk tid alltså. Jul snart. Det kanske är därför dem har sytt så många röda kläder. Känns inte det lite typiskt? Röda kläder med glitter och julmotiv på julafton? Jag menar, du kan lika gärna klä dig i granris. Och hänga ett par julgranskulor på ärmarna. Borde jag? Vi ska ha vita luciaklänningar. Sjunga och supa. Supa tills vi stupar. Sjunga tills rösten är lika rostig som Mandela blev gammal. Nelson blev trots allt nittiofem år gammal. När jag tänker på det, valde han att somna in på en bra tid på året. En glad tid, en tid för sang, en tid för dans och den tid på året som vi lämnar det gångna året bakom oss. Jag menar, hur jobbigt hade den inte varit att kickstarta 2014 med att Nelson Mandela dör. Jaha, det har var ju kul. Skulle jag nog tänka. Men det är egentligen allt från kul. Skräddaren lyssnar på samma radiostation idag med och med vilda gester visar jag hur jag tänkt med mina skisser. Vilket tyg till vilken klänning, vilket mått till vilken klänning och vad fan, vart är tygerna nu då? Det råder stor förvirring i det alldeles för trånga, klaustrofobiska utrymmet. Enorma grå stenväggar har bildat en kub. Känslan av instängdhet lättar lite med hjälp av de vackra, färgglada afrikanska klänningarna som döljer det mesta av det gråa. Luciaklänningarna fladdrar i vinden, vinden som pressar sig genom dörren som inte existerar. Solen bländar, värmen hettar och vattnet svalkar samtidigt som jag varsamt promenerar från stenplatta till stensplatta mot bilen. Nelson Mandela var en god man.