Allt från bomber till bajamajor

Lördag - Bombdetoktor och pizza. Guvernörer och bajamajor. Strand utan vatten. 

Nyhetsbrevet är utskickat och rean har spritts till vida världen, köp oss, köp oss, köp oss för tusan! Vännerna kommer till butiken, ja jag har faktiskt vänner i Lagos nu, lagom till hemfärden. ”We bought this for you” säger dom och räcker mig två påsar. 

Två påsar med två färgglada, helt galna, traditionellt skräddarsydda nigerianska långklänningar. Till mig. Jag har ibland svårt att förstå hur snälla nigerianer är. En bombdetoktor surrar runt bilen vi sitter i, mannen ser misstänkt på oss medan tjejen som bor här förklarar att vi bara ska hem till henne för att äta lunch. Det är chill liksom, ta ett chillpill. Vi ska inte bomba, men vi förstår att det är av säkerhetsskäl. Lägenheten är ljus och sval, hemtrevlig. Sedan ser jag det. Den perfekta runda formen i en kartong. Skurna i perfekta trianglar dränkta i tomatsås, eller skinka, eller kyckling, eller grönsaker eller allt tillsammans. Pizza. Denna ljuvliga maträtt, denna djävulskt goda, fruktade maträtt jag längtat så efter. Tack till ’the american club’ där medlemmar beställer och betalar sen, en hemlig klubb för amerikanska expats i Lagos. Hon säger ”times up, let’s go to the beach”. hoppandes skuttar bilen fram på den stora vägen samtidigt som jag gör ett i-bilen-ombyte till min nya rosa, helt galna nigerianska klänning. Stranden är enorm, eller vad kallar man en strand utan vatten? Sandland? Bara sand? här ska byggas en ny stadsdel, Atlantic city, eller något i den stilen. Där bara en bit mark kostar 15 miljoner svenska kronor. Mångmiljoner. Men idag tänker vi inte på det, skrik närmar sig, sand från flippfloppsen stör mina ben och Tyskland förlorar. Mot Senegal, sedan vinner Nigeria mot Turkiet. Sudden death. Vi sparkar på arenan, vi skriker med publiken och vi skrattar av lycka. Beach soccer och vi är VIP. Min kompis systers företag känner en person som känner managern. Hetsig diskussion. ”I am so sorry for the wait madame, follow me” Jag följer henne, nedför den röda mattan på stranden, in på en privat del. ”Welcome to the VVIP Section”. Där står ju självaste guvernören av Lagos vid drinkbordet. Springer på en alldeles förtjusande Bajjamaja, inget med guvernören att göra. 

Söndag - tupplur i kyrkan och hårig man i polen

”Did you go to church today?”, det gjorde jag faktiskt, svarar jag. Jag somnade till och med i en. Jag antar att du gick till en du med? ”No. I passed out”. 

Tredje advent. Klär på barnen de allra finaste kläderna, slänger ett barn över axeln och springer till kyrkan, sätter mig i barnrummet, leker med barnen, somnar i kyrkan. Springer ut från kyrkan med ett dubbelt antal barn från vad jag kom med. Finner mig själv i en taxi iklädd badkläder, VI. Victoria Island, the blowfish hotel, blowfish? 

Vart är alla nigerianer? Vad fan gör du här? Varför är det så många turister här, varför umgås du inte du med ditt barn? Bakom hotellets höga murar gömmer sig en drös libaneser, i generationer har dom arbetat i västafrika. Idag är det söndag, nitar dom sina nannys som står med barnen i en hörna och håller dom tysta och snälla. I polen finns en del håriga, tjocka män och jag känner inte riktigt för att bada. Solen är inte lika slående och värmen mäter inte mer än 31 grader. Solen lyser starkt mot hotellets rosa väggar och rosa inredning. Röken från ett tiotal vattenpipor stiger upp mot solen och kanske är det därför det börjar bildas moln på himlen? Vi behöver inte betala för att använda polen, men vi behöver beställa mat. Vilket betyder att vi behöver betala för att sitta, alltså för att använda polen. Men jag tänker fan inte betala 100 kronor för bara pommes, eller 200 kronor för en hamburgare med pommes. Jag köper naanbröd för 40 kronor.